Denna lilla prinsessa utvecklas i rasande fart. Plötsligt, sådär från ingenstans, så började hon krypa. Vi var lite förvånade kan man säga.
Från att vägra ligga på golvet till att krypa runt som hon aldrig gjort annat!?

En dag så stod hon upp, släppte taget och stod kvar.. Jamen hallå liksom? Vad stor hon blev!

Jag tror hon insåg det själv också för plötsligt står hon hela tiden. Och när hon kryper nu så gör hon det ofta på alla fyra, alltså inte med knäna utan med fötterna i golvet! Fort går det, och då menar jag fort.

Hon har tagit nåt enstaka steg men fallit på rumpan lila fort så ännu säger jag inte att första "riktiga" steget är taget- men det kommer nog vilken dag som helst.

Våran stora lilla tjej ❤️
Juliet är idag 10,5 månad 💕

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

  • 1530 readers

Likes

Comments

För en tid sedan fick jag en kommentar som helt fick mig att tappa hakan.
Att tappa stinget.
Modet.

Jag skrev öppet om mitt missfall jag fick i mars.
Något jag bestämde mig för att vara väldigt öppen med, då jag vet att ett missfall kan drabba vem som helst, utan att man själv har någon som helst chans att påverka.

Men så kommer en kommentar som fäller krokben på en.
Som får marken att slitas bort under fötterna.

Att någon kan klämma en kommentar som att "det kanske är kroppens egna sätt att säga ifrån" känns så sjukt...
Efter en lång tids paus och betänketid så vet jag att denna kommentar är så långt bort ifrån verkligheten som det går. Att denna människa inte vet något som min bakgrund eller historia, eller faktiskt om min kropp, så att denne kan uttrycka något sådant.

Att denna människa faktiskt träffat mig personligen, och ändå kan klämma en sådan kommentar, gjorde så sinnessjukt ont just då. En käftsmäll som hette duga, och det är också en av de största anledningarna till att jag inte synts till här. För jag har inte orkat, mentalt liksom.

Min dröm om fler barn kvarstår i allra högsta grad, och kommentarer som dessa undanbedes.
Vi står upprätt och jag vet att min bättre hälft delar min dröm om flera barn, sen om det blir 10, 11 eller 14 - det återstår att se. Men fler ska det bli, och detta utan att folk ska ta sig rätten att trycka min ålder ner i halsen på mig, eller att kroppen nu ska "säga ifrån"...






Likes

Comments

Ibland blir det att jag bara tar med ett eller två barn till stan när jag ska göra något, som nu när jag skulle till vårdcentralen för att ta nya blodprover (har fortsatt taskiga järnvärden, och kroppen vägrar fatta grejen). Då valde Isabella att följa med, och ingen av grabbarna vilja haka på. Så vi vart själva.

Eter vårdcentral och apotek så tog vi oss till H&M för att köpa en eller två klänningar till Juliet. Hon behövde någon ytterligare. Det var det enda jag hade i tanken. Men Isabella tänkte inte som jag.

Målmedveten stegade hon in med elefantkliv likt ingen annans. Direkt till barnavdelningen. Väl där pekade hon inte diverse olika saker. Rosa klänningar. Shorts med spets. Väskor i former av hjärtan, meloner och nätkorgar. Plånböcker med frostmotiv, hårborstar, spännen, tofsar osv likaså. Klänningar med frost och my little pony. Leggings. Hattar av olika stuk. Ja, allsköns "bråte".

Vi fick deala rätt bra, men jag tyckte det var rätt kul också om sanningen ska fram. Ibland får man ju kanske ge med sig. Men hade hon fått som hon ville skulle vi nog ha handlat för flera tusen - till bara henne.

Nu gick vi en bit vardera. Hon lämnade butiken med en hatt, en väska, en hårborste, hårspännen och hårtofsar. När butiksbiträdet plockat ner hennes småbråte i nätväskan hon valt så stod hon kvar och blängde på henne, pekandes på påsen där allt annat låg, "...och min hatt?"

Det var bara att plocka upp hatten och ge den till min envisa tös ;)

Så kom vi ut därifrån, då var hon minsann hungrig på fika också. Finfika skulle det vara. Vaniljbulle och en festis med hallon/blåbär. Sen var det lite bistra miner över att festisens förpackning inte var lila nu, men jag fick dra en fuling; De lila var slut, så det är en annan förpackning men annan smak ;) Den funkade - denna gång iallafall :)

  • 10542 readers

Likes

Comments

Fast egentligen var det kanske inte såå okänt ändå.

I torsdags var det Kristi himmelsfärd och barnen var lediga. Vi packade därför in oss i bilen och drog iväg sådär 25 mil för att åka på storfamiljsträff utanför Västerås.

Träffade flera större familjer och dagen var sjukt bra. Bilder tog jag knappt - vilket jag tycker är tråkigt såhär efteråt. Men det blir nog fler träffar ;)

Flera av de större familjer jag följer dagligen via blogg, Instagram och Facebook var där. Bland annat @Jatalanerna och Nikula's ;)

Vi grillade, fikade, pratade och hade det allmänt trevligt tills det var dags för hemfärd. Hemma sent - men vad gör väl det? ❤️

  • 12047 readers

Likes

Comments

Det börjar liksom hända saker utomhus, för första året på länge. Lite färg har plötsligt skapat liv och trivsel, och jag tycker plötsligt OM att vara i trädgården. Igår klippte jag häcken framför altanen för första gången på mkt länge, om jag ens klippt den alls tidigare (Conny har fått sköta det)

Att ha i bakhuvudet att häcken ändå ska dunsta om ett tag gjorde att jag vågade att ta tag i häcksaxen och ge det ett försök. Det blev väl rätt okej :)

Det finns mycket som är gjort där ute men mycket som kvarstår. Planerna är många och stora och det krävs mer än en vecka, eller sommar, att få igenom allt.

Buskar som ska grävas upp, björkar som ska sågas ner, cypresser som ska grävas upp, plattor som ska sättas, möbler som ska införskaffas, EB altan som ska rivas och sen byggas upp i större tappning, en kompost som ska byggas om osv.

Högt upp på min önskelista finns ett växthus och en hammock. Allra högst upp står den nya altanen.

En annan sak som jag kan slåss för är staket. För barnens OCH vår skull. För säkerhetens skull. För trygghetens skull.
Men kommunen har sina regler.

Jag ringde och gnällde i fredags. Vissa kör som fullkomliga idioter hör utanför trots att detta är en liten väg, och mig veterligen borde man inte få köra mer än i 30km/h i ett villaområde men folk kör bannemig upp emot 70 här ibland. Om inte mer. De gasar upp som fasen och tvärnitar framme i korsningen.
Då känns det inte bra med lekande barn i trädgården.

Då vi har vår trädgård uppepå en mur som de kallar det, så får vi ta det i beräkning när man sätter staket.
Eftersom vi bor i en korsning får vi ha max 80cm staket 10m åt varje håll från korsningen.

Det är ett pussel. Minst sagt. Men en lösning ska jag nog komma på.
Jag fick också veta att ett staket med minst 50% genomsynlighet gör att man får sätta det utan bygglov.

Överväger nu starkt att slänga upp Gunnebo stängsel runt hela trädgården. Lär ju se ut som en anstalt eller en hönsgård, men trygga blir vi ju iallafall! ;)

  • 12980 readers

Likes

Comments

Idag är det dags för Davids operation.
Han gjorde ju en i höstas, där operatören inte riktigt lyckades med sitt uppdrag utan jobbet vart liksom halvklart.

Snubben som opererade då är nu pensionerad (kanske var dags då han tydligen är 74år, men med dagens brist på sjukvårdspersonal får de nog jobba några år extra). Så idag är det en ny operatör.

In i det längsta så trodde jag att vi skulle få ställa in. Det trodde även sköterskan då David är snorig och "tjoffsig", men narkosläkaren har precis bedömt att det är OK med operation med lite nezeril som tillägg.

David är nr 2 till operation så i skrivande stund sitter vi på lekterapin och han leker för fullt med slott, kulbanor och ett pippihus. Det finns lite annat tjosan som spel osv men det är ju inget som intresserar en blivande tvååring med myror i brallan ;)

Många frågar VAD det är för operation David ska genomgå. Just det anser jag inte vara så relevant i sammanhanget, utan det är mer det faktum att han opereras.
Det är en viktig operation på flera plan, men inte så han hänger på livhanken liksom. Dock är en operation alltid en operation, han ska sövas, intuberas och allt vad det innebär. Sånt där som alla föräldrar avskyr att behöva veta och vara med om.

Idag är jag dessutom ensam på sjukhuset med David. Det känns extra hårt.
Conny behövdes hemma. Jonathan och Noah ska vara på "inskolning" i skolan idag och Conny ska få hjälp med barnvakt (av mina föräldrar) till Isabella och Juliet under tiden. Allt på en gång, verkligen.

Men allt går... i eftermiddag ska vi hem igen. Och då laddar vi upp för helg ❤️

  • 13738 readers

Likes

Comments

Det är nog lite sjået att förstå för många, att det var och fortfarande är så omfattande och allvarligt som det faktiskt är.

Den där olyckan den 30 januari i år kostade en armbåge. Men livet fortsätter ju ändå, dagarna går och tiden likaså. Ibland lättare, ibland svårare. Som för alla, bara att armbågen i fråga inte alltid är lika delaktig.

Idag var han på möte ang den där armbågen och nu väntas den tredje operation i raden. Jag står vid sidan av och suckar djupt. Önskar för allt i världen att armbågen ska bli bra någon gång.

Om två veckor blir det operation igen och därmed blir Conny inlagd i tre dagar. Skitkul - eller inte! Han har iaf blivit lovad att få komma hem på fredagen, så vi utgår ifrån det.

För övrigt ser jag fram emot sommar och sol, en del bad, mycket karuseller - och kanske en och annan nyhet. Sånt får vi se. Livet rullar ju som sagt på vare sig man vill eller inte ;)

  • 14067 readers

Likes

Comments

Det händer saker hemma hos oss. Egentligen typ hela tiden, men ibland lite större saker.
Efter allt som vart på en gång så är det skönt med ett lyft. Att då veta att gillestugan inte var fuktig längre, att dränering faktiskt inte var akut och att vi kunde köra - det var så otroligt skönt. Nåt bra mitt i allt det andra.

Nu behöver vi inte lägga ALL energi själva heller då villaförsäkringen täcker en del. Skönt det.

På bilden, ja det är de gamla väggarna. Nu ser det förjävligt ut där nere, haha. Kallt är det också!

  • 24018 readers

Likes

Comments

Ja, något som tagit upp halva min värld den sista tiden är tungt och jobbigt. Något många tyvärr får erfara, men som man oftast inte pratar om.

Att skriva är väl egentligen min bättre sida. Får jag skriva så har jag inga problem att öppna mig, pratar jag är det lätt att tårarna tar över istället.

Men för några veckor sen infann sig lyckan totalt. Vi lyckades gå emot oddsen helt, och trots en krossad armbåge och rejält med smärta så lyckades vi bli gravida.

Lilla #9 beräknades till oktober och tankarna, planerna och siktet var inställt på hösten. Glädje och förtjusning.

Magkänslan sa mig dock, vid senare tillfälle, att något inte alls var okej.
De rosa flytningarna skakade jag av mig - jag har ändå blött med sex av sju barn. Ibland små spottings, ibland blodfloder likt Niagara. Men det har ju gått bra ändå.

När de rosa flytningarna övergick till bruna vart jag däremot lite fundersam och bokade tid till dagen därpå. Samma kväll blödde jag Niagarafloden och insåg att det var kört.

Väl på sjukhuset såg de fostret. Dött. Överläkaren hämtades in och konstaterade att den vad utom räddning.

--- sluta läs här om du är känslig ---

Dessutom låg den nere i livmoderhalsen. Det var öppet och de valde att ta ut den där och då.
Där låg jag med benen i vädret och med en tång avlägsnade de det döda fostret.

Efteråt såg det ut som de slaktat en gris på britsen, blod överallt. Trevligt värre.
Jag klädde på mig och åkte hem. Ogravid och totalt knäckt.

Undanber alla former av "vad glad och tacksam för de du har" och "tänk att nåt var fel"
Jag är glad för de jag har men vi såg fram emot lilla #9 liksom vi ser fram emot alla våra barn.

Nåt var säkert fel men nu kommer vi förhoppningsvis få mer svar iochmed att fostret skickas på analys. Det är väl ändå båt positivt med allt.

Det har gått knappt en vecka nu. Inget ont och knappt inget blod. Men återbesöket är gjort och allt ser bra ut.

Bättre lycka nästa gång ❤️

  • 26464 readers

Likes

Comments

Så är det nog för alla, så även här.

Livet har verkligen varit en berg-och-dalbana kan man säga. Ena dagen så mycket bra saker, andra dagen är det tvärtom. Upp och ner, hela tiden. Det har hänt så otroligt mycket här på kort tid, att du inte skulle orka läsa hälften. Men jag ska bli bättre på att uppdatera - har fått så många pm och mail där ni undrar vart jag tagit vägen, vad som hänt och varför jag inte skriver.

Just ikväll mår jag allt annat än bra kan tilläggas - men jag lovar att bli bättre. Har som sagt massor att delge er, fina medmänniskor och vänner. Både positivt och negativt, både roligt och tråkigt.

Till att börja med kan jag berätta att den där armbågen som skadades i januari - den är fortfarande inte bra. Alls. Den är liksom katastrofen kan man säga. Nej, kanske inte katastrof. Men han kan endast röra armen mellan 30 till 70 grader. Alltså det saknas 30 grader för att få den utsträckt. Det saknas 20 grader för att kunna böja den i rät vinkel - dvs 90 grader. För att klara sin vardag räknar man med att man behöver spannet 10-110 grader. Så det är en lång väg kvar, och man börjar så smått inse att det förmodligen inte kommer gå så långt... med andra ord så ger den där trafikolyckan på jobbet men för livet. Jag hoppas och ber för att det går att jobba upp lite mer iallafall.
Än är han hemma, och sjukskriven, på heltid. Lär så vara ett tag framöver som det ser ut.

Likes

Comments