Var nere på en snabbvisit i huset imorse. Jag var inte ensam :) Ocab var där, och jag fick veta att det var deras sista dag i huset. Sen är de klara.

Spärrmålningen är klar och idag river han ner all plast runt om i huset. Golvet i källaren rivs - och därefter kan man påbörja uppbyggnaden.

Så nästa vecka hoppas jag att Peab börjar med badrummet och sen närmar sig start för målaren (v 44). Mina tankar snurrar runt såklart, vill hem, saknar vår "borg" liksom. Men det sker framsteg hela tiden nu och vi kommer fram till olika beslut vartefter.

Tapeter, väv och målningar är utvalda. Våtrumsmattor likaså. WC-stol, tvättställ och duschkabin också. Kök med stommar och luckor. Är verkligen supernöjd med våra val och tror att allt kommer bli SUPER när vi väl får flytta hem igen. Till vårat hus som kommer vara som nytt liksom. Sjukt egentligen, hur allt kan förändras på några sekunder... ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

  • 1058 Readers

Likes

Comments

Jag har just kommit in efter att ha varit nere i huset. Fixat det allra sista som jag kunde bistå med, så nu finns där ingenting (!) jag kan göra mer.

Tog bilder på köket som det såg ut nu, men vet att i eftermiddag kommer det vara ännu mer tomt. Kyl och frys bars ut nu när jag åkte, och resten av stommar och bänk ryker ganska omgående.
Det enda som faktiskt känns riktigt riktigt trist med köket är att de var tvungna att riva den fina kitchenwallen vi satte upp för bara några månader sen!

Idag skulle de ta bort byggställningen "i trappan" också - så vill man ner i källaren sen så blir det att klättra på en stege. Kul!? Tur att jag inte har något där nere att göra ;)

Idag skulle det även städas ur, plastas golv och förberedas det sista. På fredag stänger man av allt vatten i huset och sätter en byggtrappa om jag fattade det rätt. Sen är det väl dags för ozonbehandling innan målaren och Peab kan påbörja sitt.. vill bara att de ska börja så man kan se en ljusning någonstans ❤️

  • 9083 Readers

Likes

Comments

Som det ser ut nu så kollar vi nya möbler och alternativ till hemmet - inför dagen då vi får flytta hem igen. Det är lång väg kvar men det kommer ju tids nog, så det är bra att ligga ett steg före iallafall.

Conny fick ett PM av en kompis som ville sälja en soffa billigt och bra - så idag när vi hade tid över så stack vi dit för att kolla. Precis i vår smak, så den ska vi med all säkerhet ha. Kommer bli kanon i det nya vardagsrummet!

Hämtade upp Morgan och stack hem till Malin där soffan står för tillfället. Passade på att ta några koppar kaffe och snacka lite skit, eller ja det blev ganska mycket ändå 😂
David och Juliet gick all-in och härjade i barnens rum medans vi vuxna satt o tjötade.

Malin bjöd ungarna på glass - så de var ju nöjda och glada ;) skitiga barn är lyckliga barn - och vilken unge kan äta glass utan att skita ner sig lite? ;)

Trevlig fikastund och härligt umgänge. Nu åker vi hämtar barn på dagis/skola innan eftermiddagen tar vid 💕

  • 9489 Readers

Likes

Comments

Det går inte fort, men det går framåt. Vecka 15.

Som många runt om oss vet så var förra graviditeten en krisgraviditet (en graviditet där jag samtidigt genomgick en kris), denna blir ju lite av det också. Känns faktiskt lite sjukt att de liksom avlöser varandra, kriserna...

Nåväl, ett litet liv väntas iallafall tills i mars 2018. Det går framåt, och jag vågar tänka framåt. Nu fick vi kassera både barnvagn, bilbarnsstol och babysitter som var avsett för bebisen. Juliets spjälsäng kasserades också, och det var ju troligtvis den som bebis skulle ha haft. Så det blir att börja om igen..

Men jag vågar se framåt. I mars ska vi återigen bo hemma i vårt hus, vi ska ha hunnit en bit på vägen i att bygga upp vårt hem och vår tillvaro på nytt. Vi ska kunna ha barnrummen klara och livet ska vara rätt lugnt där framåt mars när bebis väntas anlända ❤️

(tänker samtidigt lite på hur det vore om den första graviditeten i år som ledde till missfall i mars skulle gått vägen. Då skulle vi fått en liten bebis nu i oktober.. hade varit rätt omtumlande och kaotiskt - nu hinner vi nog återställa tillvaron innan det glada och positiva väntar 💕)

  • 10239 Readers

Likes

Comments

Enligt sedvanlig söndagsrutin så var klockan ställd på 08.00. Upp och duscha, frukost och sen iväg till stallet.

Rasmus har ridskola kl 10.15 på söndagar. En rutin jag inte ruckar på trots omständigheterna. Jag tror att det är viktigt för barnen att de flesta rutinerna finns kvar även om läget är kaos på många andra plan. Att man liksom inte lägger sig och trycker i ett hörn även om man skulle vilja.

Som varje söndag så var det teori först och sen upp på hästryggen för att dra till skogs. En mycket nöjd Rasmus!
Själv har jag stor respekt för hästar och dess enorma kroppar. Men att klappa går ju bra, att titta från håll går ännu bättre ;)

Egentligen gick han på en annan ridskola i våras. Men eftersom jag tyckte att personalen var under all kritik och Rasmus inte tyckte han lärde sig något vidare - så valde vi att titta efter något annat. Fick höra att denna ridskola var bra och hittills är vi supernöjda. Kalas på alla sätt!

Vi försöker leva på som vanligt och spenderar därför eftermiddagen på stan. Äter lite mat, köper skor till två som behöver och försöker få dagen att gå.

Ikväll ska jag ner till huset för att fixa det sista i köket. Imorgon påbörjas rivningen där, alla luckor och stommar ska bort..

  • 10910 Readers

Likes

Comments

Här har jag lyst med min frånvaro men jag kan säga att vi just nu befinner oss i någon form av kris. Hemlösa kan man också kalla det, iallafall nu.

Men vi har tak över huvudet och mat på bordet. Vi har fått hyra min svärmors hus sålänge.

Varför är det då såhär?

Jo för två veckor sen, en helt vanlig tisdag, så började det brinna i vårt hus. Det fridfulla familjelivet förbyttes plötsligt till ett rökigt kaos. Den dagen sitter djupt, och kom att förändra hela tillvaron för oss.

Snabbt agerande från oss båda gjorde att han for ner i källaren och släckte branden medan jag larmade 112 samtidigt som jag slet ut varenda unge och hunden som vi hade till låns för stunden.

Jag hörde ingenting av vad han på larmcentralen sa, jag försökte i ren panik förmedla att det brinner på berglundavägen i Tidan och de måste skynda för huset brinner ner! Upptäckte snart att Noah fattades, ja han satt vid datorn precis innanför ytterdörren (i Rasmus rum) men paniken innan jag såg honom var SJUK!

Nu var varenda unge ute och två underbara grannar mötte upp och frågade vad som hänt och om de kunde göra något.
Gissa den tacksamhet man kände när de tog alla barn (och hunden) över till sig. Bjöd på saft och bullar, tog fram leksaker och höll barnen sysselsatta!? Vill grina av tacksamhet!! ❤️

Det tog en hel evighet innan jag såg Conny igen. Jag skrek att han måste stänga in elden medan jag såg att det vart mer och mer rökfyllt. Panik! Jag bara skakade tills han kom ut.

Han visste inte om han lyckats släcka. Men han var tvungen att komma upp och ge upp.

Klockan gick från larm 13.40 till 14.00 innan brandkåren kom. Brandmän och rökdykare flög in i huset och ner i källaren.
Han hade lyckats. Min käre Conny hade själv lyckats släcka branden och fick flera gånger att han faktiskt räddat huset, att det brunnit ner till grunden om han inte gjort det han gjort. Han har nog fortfarande svårt att förstå vad han egentligen åstadkommit.

Nu till faktum:
Gillestugan, dvs Linus och Simons nya rum, det var nu ett minne blott. Svart. Smält. Utbrunnet. Vissa saker gick knappt att urskilja. Tankarna bara snurrade (och snurrar än)
Linus och Simon var inte hemma, och nu hade de förlorat allt de ägde...
övervåningen då? Markplan... där allt annat finns?
Jo, sotigt... sot- och rökskadat. I ett svagt ögonblick tänkte jag att det kanske tar en vecka eller två och sen borde vi kunna flytta in på övervåningen iallafall?

Vilket önsketänkande!!

Sen 12 september har det nu gått 2,5 vecka och vi är inte på väg hem. De river hemma och skadorna är väldigt omfattande. De har tömt säkert 12 containrar med väggar, tak och våra tillhörigheter. Det vi fick ha kvar ryms i ett rum.

Jag fick välja ut en del porslin, foton och fotoalbum. Mina provdockor blev kvar, liksom vår sängstomme, våra köksbord och barnens ett tågbord bara för att jag insisterade på det. Resten kasserades. Alla kläder, madrasser, mattor, textilier, resten av inredning och tillhörigheter. Man kommer byta ut hela köket, badrummet och renovera om hela gillestugan. Dörrkarmar kommer få skickas in för att slipas och behandlas och eventuellt bytas ut, vissa innerdörrar ska bytas ut och tvättstugan ska renoveras. Man ska byta ut trappan som funnits i huset sen det byggdes 1976 (ja den är i skrivande stund redan riven). Hela övervåningen ska målas och tapetseras.

Jag har framfört min och familjens största önskan, att få flytta hem innan jul. Man gör vad man kan, men kan inget lova. Skadorna är omfattande och arbetet tar tid. Men man försöker. Huset ska ozonbehandlas och spärrmålas innan målaren ens kan påbörja sitt.

Just nu bor vi i svärmors hus och hon bor tillfälligt i stan. Litet och trångt men det går. Det måste gå. Vad har vi för val? Tacksam för att boende löst sig iallafall och det viktigaste är ju att man har tak över huvudet och mat på bordet - inte sant!? Sen kan vi vara kvar i Tidan vilket underlättar när det gäller skola/dagis och andra aktiviteter.

Underbara människor har hjälpts åt och många gånger utan vår vetskap samlat ihop kläder, leksaker och annat till oss. En vän har ett antal lådor till oss som vi kan hämta när det närmar sig inflytt hemma, med ihopsamlade husgeråd, lakan och kläder i flera storlekar (här finns liksom knappt plats för oss så att förvara en hel hög kläder för 10 pers är inte så lätt), och tacksamheten är stor, väldigt stor!

Det saknas förstås en del men vi tar en dag i taget, en sak i taget, ser dagen an och tar oss igenom varje dag. Vi fixar det här och tillsammans vet jag att vi kommer starkare ur det här. En dag får vi flytta hem till vårat igen, ett hus där vi kan bygga upp och skapa allt på nytt. Som en nystart på något sätt, där vi ska bygga upp en ny tillvaro och skapa en vardag tillsammans. Det kommer bli bra till slut - det vet jag. Men vägen dit är krokig och lång, den tar tid - men till slut så.

  • 12482 Readers

Likes

Comments

205 dagar har nu gått.
Tre operationer har gjorts, en jäkla resa med sjukgymnast, hemmaträningsprogram och mer därtill. Men snart verkar det som man kan se en ände på denna resa.
Den där armbågen kommer aldrig bli som den en gång var, men man får helt enkelt göra det bästa utav det. I skrivande stund går det ganska bra ändå, jämfört med vad man kanske tänkt sig från början - även om rörligheten är ordentligt nedsatt och inskränkt.
Med tanke på att hela "skålen" för armbågsleden var typ obefintlig, så får man vara tacksam för de framsteg som gjorts, för det hade man kanske inte trott från början. Resultatet av olyckan var alltså mos. Det var krossat. Kirurgen fick gå in och göra det han kunde, för att sen gå in igen. Operationerna och ärrvävnader gjorde att det växte ut ben där det inte skulle växa ben - så en tredje operation blev också snart ett faktum.

Igår var han iväg en sväng till jobbet för att diskutera och prata lite. Var nog rätt skönt för honom att återse jobbarkompisarna och sådär kan jag tro. Och i datorn såg han då att han varit hemma från jobbet i 204 dagar. Alltså 205 idag. 205 dagar som bara rasslat förbi. Om några månader är han tillbaka till jobbet och ytterligare en rutin sätts på plats...

  • 23411 Readers

Likes

Comments

Den här historian började egentligen för många år sedan. Faktiskt 2010. Jag fick missfall i mars, ingen visste varför - men ett missfall är ju så vanligt, så man la det bakom sig och vi blev gravida redan i april igen. Redan efter första besöket ringde barnmorskan upp. Jag minns fortfarande samtalet.

Jag vaknade av att telefonen ringde. Svarade. Det var Åsa, min barnmorska.
"Annika, dina värden på sköldkörteln är inte bra. Du måste till Apoteket idag. Nej idag! Sen får vi ta nya prover nästa gång du kommer, om fyra veckor"

Många kanske tänker att det inte är nån "big deal". Det handlade ju bara om levaxin.
För mig var detta jättestort. En livslång sjukdom som jag aldrig skulle befrias ifrån. Som kräver medicin hela livet. Där och då rasade jag, och visste egentligen inte att det skulle krävas både blod, svett och tårar för att få rätt behandling.

Man doshöjde mig flera gånger men jag fick mer och mer symptom. Uttalade symptom för en hypotyreos.
Ja för i början hade jag nog egentligen inte mer än huvudvärk och trötthet. Det kan ju ha berott på mitt dåliga blodvärde men visst kunde det ha andra orsaker...

Vartefter tiden gick och min levaxindos ökades så fick jag mer symptom. Kroniskt trött javisst, kund# sova dygnet runt om jag fick. Lägg därtill också till en konstant huvudvärk,

märtläkaren för sin kroniska värk, husläkaren för tröttheten och de ständiga infektionerna – men där ingen ser helheten eller orsaken till problemen. Svårt med koncentration och minne, en hel del håravfall och sköra naglar.

Vi fick två barn under 2011 och ett 2013. 2014 opererades jag för gallsten, en gallblåsa som var FULL av stenar togs bort.
Sen tror jag att det var i slutet av 2014 jag träffade den där läkaren som äntligen tog till sig mina problem. Som lyssnade och frågade. Som försökte hjälpa.

Nu hade symptomen ökat mer, trots en förhållandevis hög dos levaxin (tyckte jag). Jag sov mycket, låg i soffan med extrema kramper i armar och framförallt ben. Migrän var en vardag och jag hade domningar i kroppen. Muskelvärk även lite depressiva symptom (fast jag var ändå inte deprimerad). Händer och fötter var ofta kalla, så kalla att jag frivilligt hade strumpor - medans jag annars gärna går barfota!
Alltså det är så mycket olika symptom som kan kopplas till hypotyreos trots att jag ju redan var behandlad, så jag bad läkaren att då prova tilläggsbehandla med Liothyronin.

Min dåvarande läkare var väldigt tveksam. Men han förstod mig - och gjorde som jag bad honom. Jag övertygade honom att jag klarar att behandla själv, jag läste på och skapade mig en bra grund.

Sen dess har jag ätit Lio och Levaxin tillsammans, och livet funkar bättre. Många symptom har försvunnit - men de förvärras så fort mina värden sticker och jag behöver dosändra.

Vi fick David 2015, och sen Juliet 2016. Så långt allt bra.

Så kom januari 2017, jag blev gravid men vi förlorade denna i mars. Blev gravid i början maj och förlorade i slutet av juni.

Vi startade en missfallsutredning. I samband med detta så begärde jag ut mina provsvar då min nya vårdcentral hävdade att mina värden var så bra.

DET VAR DE INTE!
Mitt TSH (hypofysens förmåga att signalera att den behöver mer t3 och t4, alltså hormoner) var alldeles för högt. Jag vart ursinnig och är helt övertygad om att missfallen berott på detta, vilket jag i efterhand fått veta är den största sannolikheten.

Jag doshöjde och min nya läkare följde mitt spår. Skrev ut mer levaxin och jag ändrade snabbt värden. Hamnade på ett väldigt lågt TSH. 0,02 för att vara exakt. Perfekt enligt mig, då jag ska ligga så pressat som möjligt - även om mitt värde kanske är extra pressat ;)

Jag blev gravid snabbt igen - hann faktiskt inte ens få mens efter sista missfallet.
Ringde mödravården och beordrades lämna prover omgående just pga sköldkörteln. Gärna fär mig - jag vill ha stenkoll.

TSH fortfarande 0,02 men t3 och t4 tog de inte. Jag vart frågande. Men de sa bestämt att det inte alls behövdes. Jag fortfarande väldigt tveksam till deras inställning.

Igår ringde en barnmorska och sa att läkaren A bestämt att sänka min dos av levaxin.
"ALDRIG I LIVET!! Det är detsamma som att sätta abortpiller i händerna på mig. Glöm det!!"

Jag fick en läkartid redan idag. Fast till läkare R istället.

Jag är väldigt väl medveten om min sjukdom, och vet hur den ska behandlas. Jag vet hur mina värden ska ligga och vad man ska titta på. Taggade upp inför läkarbesöket och åkte dit.

Men dra på trissor. Läkare R var helt på mitt spår. Hellre lite lågt TSH än för högt. Hela graviditeten igenom! Med andra ord ska jag hellre äta för mycket än för lite levaxin.
En högre levaxindos i mitt fall gör att jag både ökar chansen att då behålla graviditeten och att jag inte får ett tillväxthämmat barn (ja den risken är iofs inte så stor ändå).
Tack för det.
Jag visste ju att jag hade rätt hela tiden.

Hon förklarade allt det där jag redan visste om t4 och t3, om kroppens förmåga att omvandla t4 till t3 osv. Kändes bara så bra - varför kunde inte hon, som faktiskt kunde något, få ta mitt ärende från början?

Nu tänker jag fortsätta äta mina tabletter och hoppas på lika bra värden i september. Nu ska de dock kolla även hormonerna (t3 och t4), för läkaren var lika frågade som mig - och skrev stort på labblistan att jag ska veta dessa värden eftersom jag dubbelmedicinerar!

Alla symptom är inte borta nej, jag kommer troligtvis få höja min liothyronindos, men det gör jag efter graviditeten då jag inte vill laborera med just t3 under pågående graviditet.

  • 25537 Readers

Likes

Comments

Äntligen känner jag att jag kanske vågar andas lite, lite. Kanske vågar jag liksom hoppas, och tro.

I juli, bara en vecka efter konstaterad ägglossning (direkt efter senaste missfallet) så plussade vi igen. Jag var då endast i vecka 3 och vi fick alltså plus på stickan redan en vecka innan mensen skulle ha kommit. Rädslan och oron har varit maximal efter de tidigare två missfallen nu i år! Man har gått på tå hela tiden.

Rädslan att mista det lilla livet.
Rädslan att upptäcka blod vid toalettbesöken.
Rädslan att vakna med magont och den konstiga känslan.

Men hittills har allt flutit på.
Efter mycket kämpande fick jag till slut ett mycket tidigt ultraljud för att konstatera att där fanns liv.

Nu befinner vi oss i vecka 8 och förhoppningsvis utökas familjen ytterligare i mars 2018 ❤️

  • 25918 Readers

Likes

Comments

Denna helgen var verkligen topp! Vi hade besök ett par dagar, ja nästan en vecka, utav Stella och Ivan. Två av barnen i familjen Nikula, som ni nog minns va?
Bra dagar som resulterade i bland annat två besök på skara sommarland, en shoppingtur i stan och lite hemmahäng.

I lördags kom Matilda ner för att hämta hem sina barn - men vi åkte upp med tre bilar. Familjen Pettersson agerade bihang och våldgästade det gula huset i Hallsta för två nätter.

Nåt skulle vi ju hitta på, men vad? Det räckte med att visa sig i Hallsta centrum så var nog många ögon på väg att trilla ut. 16 barn och 4 vuxna. Lite kul faktiskt, för många tittade en extra gång 😂😂

Natten kom och den gick. Vi käkade frukost och drog sen till... Uppsala tror jag!? Utanför nånstans iallafall, och till ett riktigt mysigt hus med underbar utsikt!
Där bodde Mirka med alla sina barn. Vi grillade och drack en massa kaffe. Pratade och barnen fick leka. Där räknade vi oss till 5 vuxna och 28 barn. Helt otroligt egentligen, gissa hur mycket kärlek som rymdes i det där huset!

Och även om det kanske är svårt att tro - så fick vuxna många tillfällen att prata. Klart att mycket fokus blev på barnen och snack om dom, men både sommar, hus och Markus o Martinus var på tapeten ;)

Dagen gick alldeles för fort, och vi var tillbaka till hallsta framåt kvällning. Bara att kasta i ungarna lite mat och så göra kvällen.
Conny gick upp för att natta våra medans jag drack kaffe och käkade smörgås/choklad på altanen med Matilda. Jo för det är så vi mammor gör ;-) Vi hade sällskap av de minsta, Frasse och Juliet men de sov faktiskt mestadels ;)

De där kvällarna på altanen har faktiskt varit guld värda. Att ha kväll där man kan sitta och prata med nån. Bara vara. Välla ur sig tankar och funderingar.

Idag tog vi istället och styrde kosan mot Västerås, och en poesipark. Supermysigt! Små ord och citat här och var, prylar som föreställde kryp och groddar, rinnande vatten som var skitkul att doppa blöjbaken i osv ;) barnen hade kul iallafall även om tvättmaskinen fick lite extra jobb ;)

I skrivande stund är vi faktiskt på väg till Tidan. 2 vuxna och 5 barn. 3 valde att stanna kvar några dagar. Jag hoppas att det ska funka bra och att våra vänner inte får en miljöchock av våra kids :) så just nu känns det som om vi är hur få som helst..

Dessa dagar har fulländats på många sätt ❤️❤️❤️

  • 34036 Readers

Likes

Comments