​Nu har halva tiden gått, även om man ser till den korrigering som blev efter rutinultraljudet. Idag knallade vi glatt in i vecka 21 (20+0) och vi har halva sträckan kvar.

Tänkte presentera ärtan lite närmare idag, med vad vi vet hittills ;) Men först tänkte jag iallafall berätta om hur jag själv mår - för det kan nog förklara en del.

För tillfället går jag som i ett töcken. Huvudet sprängvärker hela dagarna och sömnen är sådär, jag sover så gott jag kan på dagar och kvällar, nätterna är sisådär, men beror mycket på huvudet. Alvedon javisst, men jag vill inte leva på dessa tabletter, absolut inte som gravid - och dessutom hjälper dom inte ens till hälften mot vad man hade önskat.

Vad huvudvärken beror på? Jo, troligtvis blodvärdet.

Vad på mödravården igår, och det var väl inte jätteupplyftande direkt. Barnmorskan är alltid lika bra, men mina värden är inte alls därefter. Bebisens hjärtljud 144, mitt blodtryck 110/60. So far, so good. Typ.

Sen kommer resten. Hb 86 (!!!) - trots att jag fick högdospreparatet Ferinject förra veckan, som infusion, för att bättre värdena. Jippi! Hade väl sett fram emot en liten ökning, åtminstone en liten, liten en... men icke. Snarare gick det från 90 till 86. Skitkul.
Resten då? Jo, numera även b12-brist. Jag väckte frågan kring b12-injektioner men vet inte riktigt om jag får igenom det. Det är vanligt förekommande att opererade patienter får dessa som injektioner, men får nog väcka detta med specialistläkare som jag fick tid till den 27:e. B12 behövs ju tydligen för att kroppen ska ta upp järn, vilket min kropp inte alls vill.

Andra värden som man tagit (järn, ferritin, erytrocyter, EVF, MVH och MCHC) låg alla antingen i underkant eller rent av en bit under referens. Inte bra!

Nåväl. - så länge bebisen mår bra så fixar sig det mesta. Men jag hoppas att vården kan backa upp lite nu, från mödravårdens sida - eftersom min vårdcentral och min läkare där inte verkar direkt samarbetsvilliga (nån som vet en vettig vårdcentral runt Skövde, skriv gärna och tipsa isåfall - för jag måste byta, omgående!)


Nu till bebisen. Den lilla grodden i magen. Vem är det?
Jo, för det första blev vi flyttade från BF 1 april till 4 april - men inte mig emot även om jag gärna flyttats åt andra hållet som jag brukar. Ser gärna att bebisen kommer i mars, men möjligheten finns ju fortfarande - oavsett om det startar spontant eller blir igångsättning. Men det får bli som det blir - bara det inte blir ett aprilskämt ;)

Vi sa att om hon kunde se kön så fick hon gärna berätta det - och tro på fasen. Bebisen visade - och där inne gömmer sig vår tredje dotter! Vi har fått erfara att flickor har ett humör lite över killarna, så en trio med flickor kan ju bli ganska intressant, haha! Nu ska jag spåna vidare på namn, för det är ju en hel djungel - och med tanke på att Conny fick bestämma namnet Juliet - så har jag förtur på att bestämma namn på kommande barn (tihi!)

Tur är väl det - för hans första förslag var Brunhilda!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag den 12 november var det 4 år sen vi fick Isabella. Fyra år sen vi blev föräldrar till första dottern, och fyra år sen våra liv berikades med den envisaste av de envisa. Våran Isabella. Tösen med humör, vilja och attityd.

Vi har firat med de närmaste, och även om omständigheterna ser annorlunda mot vad vi önskat - så handlar det om att göra det bästa utav det. Det blev bra ändå ;) Isabella är supernöjd med dagen och det är ändå huvudsaken känner jag. Att hon känner sig lite extra speciell idag - och denna tös är väl medveten om att hon fyller fyra :)

Idag kom hon själv och kramade om mig och gav mig nappen. "Mamma, mig stor tjej nu, mig fyra år". Jag tittade på henne och log. Vi kom överens om att hon numera endast ska ha nappen när hon ska sova - alltså nattetid. En tid iallafall sen hoppar hon väl det också :) Vilka framsteg hon gör denna lilla donna ❤️

Hebbes stora önskepresent var en bebis. En stor bebis. Hon struntade i vad det blev för tårta - utan ville bara ha en bebis.
Med besök av nära och presenter av oss här hemma så vart det både målarbok, jacka, kängor, mjukdjur, dockkläder och en helt egen SKRÅLLAN. En docka som snackar och pladdrar på - nästan lika mycket som Isabella själv ;)

Vi fikade - och även om det idag fick bli köpefika så smakade det nog bra ändå. Alla åt och vad glada - själv smakade jag en bit tårta som jag delade med Juliet, och vart skitdålig direkt (blir alltid sån när jag är gravid, bakverk är rena rama pesten då!). Så jag hoppade kakor osv - tog kaffe och en clementin.

Även Conny firades lite smått idag - även om Fars Dag liksom hamnar i skymundan nu när Isabella hade sin födelsedag samtidigt. Han berikades med en tavla, en mugg, lotter och choklad. Ingen vinst bortsett från en tia på ä en av de mindre skraplotterna - men det är väl spänningen som gör det? ;)

Dagen gjorde nog sitt iallafall. Jag är verkligen dyngtrött, barnen sover sen länge och födelsedagsbarnet själv var nog först in i drömmarnas värld.

Imorgon är det vardag igen och det märks. Gympakläder till Jonathan och Noah är framplockat. Tvätten är färdig för kvällen. Frukt är förberett och bilen är tankad - för imorgon åker Conny till jobbet för 50% arbetsträning istället för 25%.

Nu väntar ett par veckor med halvtid för att se hur det ter sig. Förhoppningsvis funkar det bra så att han kan gå upp på 75% till jul ungefär, men det återstår att se. Jag är glad sålänge det funkar på jobbet utan psykiska besvär av körningen och utan smärta eller påfrestning för armbågen. Men hittills har det gått kanonbra.

  • 10305 Readers

Likes

Comments

Som många känner till så har jag ju rätt lågt blodvärde, skillnaden denna gång är att jag legat lägre redan från start. Vårdcentralen diskuterade att sätta in järndropp efter sista missfallet i juni, men då jag har världens segaste läkare så har det fortfarande inte tagits tag i - trots att jag legat på.
Fick ett brev om att man ville att jag skulle ringa upp för att diskutera hur jag mådde, efter att man sett att jag sjunkit från 106 till en bit under 100. Diskutera?

Jag försökte ringa under en veckas tid men VåC hade aldrig tid att ringa upp, varpå jag ringde MVC istället som tog tag i problemet direkt. Och i veckan var jag in för att få droppet jag länge sett fram emot. Ferinject, rakt in i blodet. Jag var glad och uppåt för att äntligen få det gjort - även om jag är väl medveten om att det förmodligen blir fler tillfället. I måndags låg blodvärdet på 88 (hb) så det finns liksom marginaler att bättra på om man säger så.

Men nu till själva grejen. Barnmorskan på BB.

Först och främst var hon sen. Jag lovades ju dropp direkt efter ultraljudet. Direkt efter. Man visste att jag hade en tid att passa - jag skulle hem och häm,ta barnen i skolan klockan 13. Hade det varit för att det varit mycket folk, mycket att göra osv så hade jag haft förståelse - men här snackar vi lugnaste avdelningen jag sett på länge. Personalen gick runt och verkade inte ha bråttom någonstans.

Till slut kommer hon in. Presenterar sig, och rätt snart får jag frågan om det är första gången jag får dropp eller om jag fått det förut.

"Nej alltså detta är tredje graviditeten med dropp" varpå hon frågade om jag hade många barn. Jag svarade på hennes fråga och jag trodde ögonen höll på att trilla ut när hon vände sig emot mig. Därefter duggade det väldigt tätt mellan frågorna, vissa mer oförskämda än andra.

Hur orkar man med så många barn?
Du kan väl knappast förvärvsarbeta med alla dessa barn?
Varför skaffar man så många barn?
Är ni med i familjen annorlunda?
Vill barnen verkligen ha så många syskon?
Vad säger folk och familj runt omkring er?
Det finns ju preventivmedel ?
Är det nån religiös uppfattning?

Alltså seriöst? Stundtals satt jag bara och stirrade på henne. Vad var detta för korsförhör?
Alla lever väl sitt liv, och vi VILL ha många barn. Problem med det? Barnen säger heller inte emot utan nya graviditeter och syskon tas emot med öppen famn! Här är alla barn och syskon lika älskade.

Och nej, jag förvärvsarbetar inte. Det är ett aktivt val som vi gjort tillsammans. Conny heltidsarbetar medans jag är hemma med barnen - vanligtvis tills de börjar skolan. Vi har valt detta då vi är helt inne på att barnen sätter mer värde på tiden med sina föräldrar och sin familj mer.
Isabella däremot valde att börja på dagis nu under hösten, men hon går bara 15 timmar i veckan - och detta på eget bevåg. Hon är hemma alla lov, och likaså om vi ska göra något speciellt där hon vill vara med.

Orkar? Man orkar, tro mig. Det blir ju vad man gör det till. Jag hör nog oftare 1- och 2barnsföräldrar som klagar hur jobbigt det är med barn som inte sover, med trots och syskonbråk eller kiv - än vad jag hör flerbarnsföräldrar som klagar. Väldigt sällan hör jag föräldrar till många barn som klagar.
Å andra sidan kan det kanske bero på att vi med många barn liksom blir inpräntade att vi får "skylla oss själva" som skaffat många barn? Men just JOBBIGT skulle jag aldrig påstå att det är, även om vissa dagar är mer frustrerande än andra.

Ja vi är med i familjen annorlunda - vad har det med saken att göra? Egentligen? Det kan ha varit det roligaste vi gjort tillsammans! En upplevelse som få får vara med, och en resa som vi sent ska glömma. En tid som gav oss minnen för livet, helt klart.

De runt omkring oss? Ibland har de väl undrat och tänkt att "nu måste det väl räcka?" men vartefter tiden gått har de nog insett att det är det här vi vill. Då har man respekterat det och idag hör vi aldrig ett ont ord när vi berättar om ny graviditet eller att vi önskar en till. Att ha en stor familj är det bästa vi gjort, och jag skulle aldrig någonsin ångra det valet.

Jag är väl medveten om preventivmedel. Conny vet också vad det är och hur det används.
Men sen är frågan varför vi ska använda preventivmedel om vi vill ha fler barn? Om vi välkomnar nya graviditeter och inte har något emot att bli fler om ödet vill så? Måste vi vara religiösa åt något håll för att vi valt att inte använda p-piller eller kondomer (eller andra preventivmedel för den delen)? Och om vi nu vore väldigt religiösa - vad skulle det ha för betydelse i sammanhanget? Gör det bara att det blir naturligt att skaffa många barn då? På denna person lät det snarare som om vi vore medlemmar i en sekt...

Alltså denna människa jobbar på BB och jag kan väl tycka att det kom lite för mycket fördomsfulla meningar ur munnen för att vara barnmorska? Det är ändå gravida och förlösande kvinnor som ser till att hon har ett jobb att gå till? Ska hon inte vara glad för att det då kommer de som faktiskt vill ha barn, även om man motgår normen lite genom att skaffa några fler än genomsnittet?
Jag ska gladeligen be min barnmorska på MVC att notera i journalen att denna person inte behöver bemöda sig med att ställa sig i min närhet igen - för då vet jag inte vilka grodor som hoppar ur munnen på mig - nu när jag fått fundera och begrunda det hon sagt och yttrat.

  • 10744 Readers

Likes

Comments

Sakta (om man frågar mig) men säkert så går det framåt nere i huset. Rummen börjar ta form och man kan börja skymta en ljusning.

Vi har beställt det nya köket så det kommer på onsdag - och badrummets detaljer såsom toastol, dusch, handfat mm är inköpt och på plats i huset. Tapeter är uppe och taken är målade. Hittills är jag supernöjd med alla val, även om jag gärna skulle bytt ut sen blårandiga tapeten mot blåvitt harlequin ;)

Bjuder på lite bilder ifrån huset där du kan se några av tapetvalen, mer kommer i ett senare skede.

Som byggaren sagt hittills så kommer vi troligtvis kunna flytta hem lite prylar och möblera till viss del redan framåt nästa helg. Behöver jag säga att jag hoppas och längtar?

Finns så mycket jag ser emot, inte bra just känslan av att flytta hem till sitt eget... men för att nämna några saker;

Att sitta tillsammans vid matbordet och äta. En sån enkel grej som nu blivit totalt omöjligt. Här har vi ett bord för fyra. Med pall och barnmatstol bli platserna några fler men ändå inte för alla. Så vi äter liksom i omgångar vid dagens alla måltider.

Att tvätta vår tvätt utan krångel. Visst har vi tvättmaskin här, men vi tvättar 2-4 maskiner per dag - och att då hänga tvätten på en så här liten yta funkar liksom inte. Idag använder jag bilen dagligen för att forsla tvätt, sen gäller det att passa tider för att hinna med tvätt, tumlare osv. Krångligt och frustrerande.

Att laga mat och baka i vårt kök. Känner mig inte riktigt hemma på att baka när jag inte är hemma, och bara matlagningen blir liksom lite halvdan eftersom köket är väldigt litet mot vad jag är van vid 🙈

Att ha ordning på kläder och pinaler. Idag har vi kläderna förvarande i flyttlådor och leksaker i en plastlåda i vardagsrummet. Kanske inte optimalt. När vi kommer hem ska kläderna in i garderober och ner i byråer, så underbart. Lite ordning och reda bland röran ;) men väldigt betydelsefullt!

Att alla har sin säng och sovplats. Det är nog något vi alla längtar efter. Att få sova i sin säng,dä att alla får sin plats liksom. I två månader har nu jag och Conny delat en 120-säng där även David tränger sig ner emellanåt. Gott om plats 😂😂 Och barnen ja, vi kör med två resesängar och en bäddsoffa modell större - så det blir rätt trångt. Det har funkat - men snacka om omställning när vi får flytta hem...

Att kunna duscha utan planering. Hemma har vi en varmvattenberedare som nog tar lite mer än den här. Hemma duschar vi flera efter varandra och det tar liksom inte slut. Här gäller det att planera. Duschar jag så drar jag slut på varmvattnet, likaså gör Conny. Barnen hinner duscha två innan det tar slut. Sen tar det ju några timmar innan det är läge för dusch igen.
Så om jag duschar på morgonen kan antingen Conny eller två barn duscha på kvällen. Och likadant dagen därpå. Gissa om det gäller att planera och fundera ut ett schema hela tiden 😂😂 Jag är inte ens van vid att behöva stänga av vattnet för att tvåla in mig eller schamponera håret - men det får jag minsann göra här ;)

Det låter säkert som att jag letar fel - men det gör jag inte. Är otroligt glad att vår situation löst sig som den gjort - men vissa saker har man saknat mer än andra, vilket förmodligen kommer göra att man uppskattar många saker mer än vad man tidigare gjort.

En typisk middagsbild hos oss nu ;)

  • 12311 Readers

Likes

Comments

Var nere på en snabbvisit i huset imorse. Jag var inte ensam :) Ocab var där, och jag fick veta att det var deras sista dag i huset. Sen är de klara.

Spärrmålningen är klar och idag river han ner all plast runt om i huset. Golvet i källaren rivs - och därefter kan man påbörja uppbyggnaden.

Så nästa vecka hoppas jag att Peab börjar med badrummet och sen närmar sig start för målaren (v 44). Mina tankar snurrar runt såklart, vill hem, saknar vår "borg" liksom. Men det sker framsteg hela tiden nu och vi kommer fram till olika beslut vartefter.

Tapeter, väv och målningar är utvalda. Våtrumsmattor likaså. WC-stol, tvättställ och duschkabin också. Kök med stommar och luckor. Är verkligen supernöjd med våra val och tror att allt kommer bli SUPER när vi väl får flytta hem igen. Till vårat hus som kommer vara som nytt liksom. Sjukt egentligen, hur allt kan förändras på några sekunder... ❤️

  • 22212 Readers

Likes

Comments

Jag har just kommit in efter att ha varit nere i huset. Fixat det allra sista som jag kunde bistå med, så nu finns där ingenting (!) jag kan göra mer.

Tog bilder på köket som det såg ut nu, men vet att i eftermiddag kommer det vara ännu mer tomt. Kyl och frys bars ut nu när jag åkte, och resten av stommar och bänk ryker ganska omgående.
Det enda som faktiskt känns riktigt riktigt trist med köket är att de var tvungna att riva den fina kitchenwallen vi satte upp för bara några månader sen!

Idag skulle de ta bort byggställningen "i trappan" också - så vill man ner i källaren sen så blir det att klättra på en stege. Kul!? Tur att jag inte har något där nere att göra ;)

Idag skulle det även städas ur, plastas golv och förberedas det sista. På fredag stänger man av allt vatten i huset och sätter en byggtrappa om jag fattade det rätt. Sen är det väl dags för ozonbehandling innan målaren och Peab kan påbörja sitt.. vill bara att de ska börja så man kan se en ljusning någonstans ❤️

  • 30247 Readers

Likes

Comments

Som det ser ut nu så kollar vi nya möbler och alternativ till hemmet - inför dagen då vi får flytta hem igen. Det är lång väg kvar men det kommer ju tids nog, så det är bra att ligga ett steg före iallafall.

Conny fick ett PM av en kompis som ville sälja en soffa billigt och bra - så idag när vi hade tid över så stack vi dit för att kolla. Precis i vår smak, så den ska vi med all säkerhet ha. Kommer bli kanon i det nya vardagsrummet!

Hämtade upp Morgan och stack hem till Malin där soffan står för tillfället. Passade på att ta några koppar kaffe och snacka lite skit, eller ja det blev ganska mycket ändå 😂
David och Juliet gick all-in och härjade i barnens rum medans vi vuxna satt o tjötade.

Malin bjöd ungarna på glass - så de var ju nöjda och glada ;) skitiga barn är lyckliga barn - och vilken unge kan äta glass utan att skita ner sig lite? ;)

Trevlig fikastund och härligt umgänge. Nu åker vi hämtar barn på dagis/skola innan eftermiddagen tar vid 💕

  • 30647 Readers

Likes

Comments

Det går inte fort, men det går framåt. Vecka 15.

Som många runt om oss vet så var förra graviditeten en krisgraviditet (en graviditet där jag samtidigt genomgick en kris), denna blir ju lite av det också. Känns faktiskt lite sjukt att de liksom avlöser varandra, kriserna...

Nåväl, ett litet liv väntas iallafall tills i mars 2018. Det går framåt, och jag vågar tänka framåt. Nu fick vi kassera både barnvagn, bilbarnsstol och babysitter som var avsett för bebisen. Juliets spjälsäng kasserades också, och det var ju troligtvis den som bebis skulle ha haft. Så det blir att börja om igen..

Men jag vågar se framåt. I mars ska vi återigen bo hemma i vårt hus, vi ska ha hunnit en bit på vägen i att bygga upp vårt hem och vår tillvaro på nytt. Vi ska kunna ha barnrummen klara och livet ska vara rätt lugnt där framåt mars när bebis väntas anlända ❤️

(tänker samtidigt lite på hur det vore om den första graviditeten i år som ledde till missfall i mars skulle gått vägen. Då skulle vi fått en liten bebis nu i oktober.. hade varit rätt omtumlande och kaotiskt - nu hinner vi nog återställa tillvaron innan det glada och positiva väntar 💕)

  • 31400 Readers

Likes

Comments

Enligt sedvanlig söndagsrutin så var klockan ställd på 08.00. Upp och duscha, frukost och sen iväg till stallet.

Rasmus har ridskola kl 10.15 på söndagar. En rutin jag inte ruckar på trots omständigheterna. Jag tror att det är viktigt för barnen att de flesta rutinerna finns kvar även om läget är kaos på många andra plan. Att man liksom inte lägger sig och trycker i ett hörn även om man skulle vilja.

Som varje söndag så var det teori först och sen upp på hästryggen för att dra till skogs. En mycket nöjd Rasmus!
Själv har jag stor respekt för hästar och dess enorma kroppar. Men att klappa går ju bra, att titta från håll går ännu bättre ;)

Egentligen gick han på en annan ridskola i våras. Men eftersom jag tyckte att personalen var under all kritik och Rasmus inte tyckte han lärde sig något vidare - så valde vi att titta efter något annat. Fick höra att denna ridskola var bra och hittills är vi supernöjda. Kalas på alla sätt!

Vi försöker leva på som vanligt och spenderar därför eftermiddagen på stan. Äter lite mat, köper skor till två som behöver och försöker få dagen att gå.

Ikväll ska jag ner till huset för att fixa det sista i köket. Imorgon påbörjas rivningen där, alla luckor och stommar ska bort..

  • 32064 Readers

Likes

Comments

Här har jag lyst med min frånvaro men jag kan säga att vi just nu befinner oss i någon form av kris. Hemlösa kan man också kalla det, iallafall nu.

Men vi har tak över huvudet och mat på bordet. Vi har fått hyra min svärmors hus sålänge.

Varför är det då såhär?

Jo för två veckor sen, en helt vanlig tisdag, så började det brinna i vårt hus. Det fridfulla familjelivet förbyttes plötsligt till ett rökigt kaos. Den dagen sitter djupt, och kom att förändra hela tillvaron för oss.

Snabbt agerande från oss båda gjorde att han for ner i källaren och släckte branden medan jag larmade 112 samtidigt som jag slet ut varenda unge och hunden som vi hade till låns för stunden.

Jag hörde ingenting av vad han på larmcentralen sa, jag försökte i ren panik förmedla att det brinner på berglundavägen i Tidan och de måste skynda för huset brinner ner! Upptäckte snart att Noah fattades, ja han satt vid datorn precis innanför ytterdörren (i Rasmus rum) men paniken innan jag såg honom var SJUK!

Nu var varenda unge ute och två underbara grannar mötte upp och frågade vad som hänt och om de kunde göra något.
Gissa den tacksamhet man kände när de tog alla barn (och hunden) över till sig. Bjöd på saft och bullar, tog fram leksaker och höll barnen sysselsatta!? Vill grina av tacksamhet!! ❤️

Det tog en hel evighet innan jag såg Conny igen. Jag skrek att han måste stänga in elden medan jag såg att det vart mer och mer rökfyllt. Panik! Jag bara skakade tills han kom ut.

Han visste inte om han lyckats släcka. Men han var tvungen att komma upp och ge upp.

Klockan gick från larm 13.40 till 14.00 innan brandkåren kom. Brandmän och rökdykare flög in i huset och ner i källaren.
Han hade lyckats. Min käre Conny hade själv lyckats släcka branden och fick flera gånger att han faktiskt räddat huset, att det brunnit ner till grunden om han inte gjort det han gjort. Han har nog fortfarande svårt att förstå vad han egentligen åstadkommit.

Nu till faktum:
Gillestugan, dvs Linus och Simons nya rum, det var nu ett minne blott. Svart. Smält. Utbrunnet. Vissa saker gick knappt att urskilja. Tankarna bara snurrade (och snurrar än)
Linus och Simon var inte hemma, och nu hade de förlorat allt de ägde...
övervåningen då? Markplan... där allt annat finns?
Jo, sotigt... sot- och rökskadat. I ett svagt ögonblick tänkte jag att det kanske tar en vecka eller två och sen borde vi kunna flytta in på övervåningen iallafall?

Vilket önsketänkande!!

Sen 12 september har det nu gått 2,5 vecka och vi är inte på väg hem. De river hemma och skadorna är väldigt omfattande. De har tömt säkert 12 containrar med väggar, tak och våra tillhörigheter. Det vi fick ha kvar ryms i ett rum.

Jag fick välja ut en del porslin, foton och fotoalbum. Mina provdockor blev kvar, liksom vår sängstomme, våra köksbord och barnens ett tågbord bara för att jag insisterade på det. Resten kasserades. Alla kläder, madrasser, mattor, textilier, resten av inredning och tillhörigheter. Man kommer byta ut hela köket, badrummet och renovera om hela gillestugan. Dörrkarmar kommer få skickas in för att slipas och behandlas och eventuellt bytas ut, vissa innerdörrar ska bytas ut och tvättstugan ska renoveras. Man ska byta ut trappan som funnits i huset sen det byggdes 1976 (ja den är i skrivande stund redan riven). Hela övervåningen ska målas och tapetseras.

Jag har framfört min och familjens största önskan, att få flytta hem innan jul. Man gör vad man kan, men kan inget lova. Skadorna är omfattande och arbetet tar tid. Men man försöker. Huset ska ozonbehandlas och spärrmålas innan målaren ens kan påbörja sitt.

Just nu bor vi i svärmors hus och hon bor tillfälligt i stan. Litet och trångt men det går. Det måste gå. Vad har vi för val? Tacksam för att boende löst sig iallafall och det viktigaste är ju att man har tak över huvudet och mat på bordet - inte sant!? Sen kan vi vara kvar i Tidan vilket underlättar när det gäller skola/dagis och andra aktiviteter.

Underbara människor har hjälpts åt och många gånger utan vår vetskap samlat ihop kläder, leksaker och annat till oss. En vän har ett antal lådor till oss som vi kan hämta när det närmar sig inflytt hemma, med ihopsamlade husgeråd, lakan och kläder i flera storlekar (här finns liksom knappt plats för oss så att förvara en hel hög kläder för 10 pers är inte så lätt), och tacksamheten är stor, väldigt stor!

Det saknas förstås en del men vi tar en dag i taget, en sak i taget, ser dagen an och tar oss igenom varje dag. Vi fixar det här och tillsammans vet jag att vi kommer starkare ur det här. En dag får vi flytta hem till vårat igen, ett hus där vi kan bygga upp och skapa allt på nytt. Som en nystart på något sätt, där vi ska bygga upp en ny tillvaro och skapa en vardag tillsammans. Det kommer bli bra till slut - det vet jag. Men vägen dit är krokig och lång, den tar tid - men till slut så.

  • 33609 Readers

Likes

Comments