Att motionera ett barn

Min äldsta grabb har liksom vänt lite, ochhelt plötsligt vill han följa med mig när jag går ut och går. Jag har knappast något emot det, utan tycker att det är jättekul! Idag var han med för första gången på länge, och vi avverkade 8,2 km tillsammans i ett hyffsat bra tempo (drygt 5,5km/h). Utan stopp. Jag tycker att det är grymt för att vara 10 år och väldigt ointresserad av träning, motion och hälsa! Och han vill med ut igen!

Vi pratade mycket när vi var ute. Om det mesta. Kost, motion, kropp, hälsa. Vad som är bra och mindre bra. Hur han kan förbättra konditionen och orka mer. Hur han kan ersätta vissa delar som han lätt faller för osv. Kan du förstå glädjen i mig då? Stoltheten över att han själv kommer och frågar…?

Jag vet att det är ens förälders ansvar att ”sätta stopp” för vissa saker, men en del saker är också svårt att nå fram med. Jag vet hur jag själv var. Jag var socker”beroende” och hade ett begär som inte var av denna värld, redan i unga år. Mina föräldrar gjorde allt de kunde, men man slår liksom bakut. Man blir förbannad och vill inte lyssna, och med förbannad menar jag förbannad inom sig. Man säger liksom inget mer än typ ”okej” men inom sig så kokar man. Det gäller flera beteenden egentligen, inte bara socker”beroendet”.

Många gånger ser jag mig själv i min äldsta. Bra på sätt och vis kanske

Känns i vilket fall som helst skitbra att få med 10-åringen ut på längre promenader, frivilligt.
Han vet dessutom att jag är både glad och stolt, och att jag tycker att han är helt amazing, han är grym. Det fick han höra många gånger idag!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229