Baksidan av viktminskningen (med bild"bevis")

Foto: Stockholm Stylisterna


Allt är inte alltid bra!

Visst, jag har gått ner närmare 55kg nu - och närmar mig en gräns som är större än att jag kan förklara det i ord. Om sju kilo väger jag mindre än vad jag gjorde i sjunde klass - det är en sjuk känsla. Att komma under den gränsen är något jag drömt om i många år, och oavsett viktminskningsmetod så har jag aldrig tangerat den... att göra det nu, för första gången på 16 år, känns så konstigt.

Egentligen känns det som att jag borde må jättebra nu Jag borde vara glad och uppåt, energisk och full av lust helt enkelt. Men det är jag inte alltid. Det var jag inte igår, till exempel. Igår kände jag mig helt platt.

Tillplattad, liksom.

Sov till 8.30, vilket var otroligt bra jämfört med tidigare dagar i veckan. Så jag vaknade utvilad - men ledsen.
Var gråtmild hela dagen och bröt ihop flera gånger. Min käre make fanns där hela tiden och tröstade. Han både gjorde och sade saker som normalt skulle ha fått mig att gå i taket av glädje, kärlek och till och med stolthet. Men inte igår. Igår var det bara platt fall.

Det kommer liksom tillfällen då jag, oavsett viktminskning, känner mig stor som ett berg. Större än när jag var som störst. Jag känner mig plufsig och orkeslös, vill ingenting.
Att jag har mycket "häng" här och var gör väl egentligen inte saken lättare. Det är svårt att ta till sig viktminskningen då, eftersom man bara ser det här sladdret så att säga. Det är inte snyggt, inte någonstans! Men visst, hellre att det fladdrar och sladdrar lite än att jag väger 55 kg extra. Men det är tufft ändå, även om hänget och fladdret inte syns utanpå kläderna.

Jag vet att jag kommer få gå igenom x antal plastikoperationer framöver. Buken framför allt. Sedan överarmar och eventuellt låren. Tuttarna kommer också få sig en omgång, men de kommer få betalas ur egen ficka - och det är något jag gladeligen kommer stå för. Jag är 29, och vill inte att tuttarna ska se ut som om de sitter på en 90-åring! Nu menar jag inte att de gör det nu men de lär ju göra det när jag är klar. Minst sagt - eftersom tendensen redan finns där ;)

Igår var alltså ett riktigt bakslag. Jag grät och mådde skit. Hur mycket C än betonade att jag inte alls är stor längre, att jag är "skitsnygg" som han uttryckte det - och vilka framsteg jag gjort, så bara grinade jag. Jag vet ju att jag gått ner, jag vet att jag snart är i mål - men ändå är det inte alltid så lätt.
Hängande hud gör att man upplever sig som större än vad man är kan jag tro. Sen vill inte riktigt hjärnan hänga med på resan - den är nog kvar där uppe "i toppen" - undrar om den någonsin kommer förstå.


Missuppfatta mig gärna rätt. Jag är jätteglad för min viktminskning, för mitt resultat. Det finns ingenting jag ångrar med min operation, ingenting. Men ibland mår man inte bra av att se sig själv efter en ordentlig viktminskning - dels för att man själv inte kan se resultatet, och dels för att man ser "tom hud".

Det här är min överarm, och detta är ändå ganska milt jämfört med andra kroppsdelar!

Gillar

Kommentarer