En jobbig helg...
Denna helgen har faktiskt varit fruktansvärt jobbig, och jag har helt enkelt inte orkat visa mig på bloggen eller facebook över huvudtaget!
Vi var ju inne på KSS Skövde i fredags. Induktion hettes det, men när vi kom dit var läkaren kanske inte riktigt av samma inställning som oss. Han skulle göra en viktskattning och sen samtala lite kring detta.
De kom fram till att bebisen beräknades väga 3350g, alltså inte alls så stor som Rasmus eller Linus heller för den delen!). Förhoppningen om den utlovade igångsättningen försvann som sanden mellan fingrarna...
Man gjorde en "inre undersökning" och fann att jag fortfarande var öppen 4 centimeter ungefär. Fortfarande "mjukt och fint" som de så fint kallar det. Huvudet låg långt ner, precis som några dagar tidigare - och läkaren puttade på huvudet flera gånger. Jaha - men när ska jag få min unge då?
Man valde att göra en hinnsvepning vid detta laget, vilket gjordes utan problem eller vidare snack.
Efter denna undersökning pratade vi lite - jag, Conny, läkaren och hans "elev".
Som vi anat, igångsättningen vart inte av...!! Besvikelsen var stor, hos både mig och Conny. Detta märkte ju givetvis läkaren ganska snart på mig, och valde därför att kompromissa. Han trodde stenhårt att bebisen skulle välja att komma ut i helgen, och satte därför upp tid kl 8.30 på måndagsmorgonen.
"Då får du garanterat en induktion" lät det.
Bra, tack o hej! Typ så... Jag var långt ifrån nöjd, men det fick gå ändå.
Vi ville ju ha våran bebis. Nu!!
Nu var det då läge att åka hem igen. Hem - utan bebis... what!?
Ont hade jag också. Det "körde" i magen, ganska ordentligt. Blödningen hade kommit också, den väntande blödning som ofta uppstår strax efter en hinnsvepning.
Efter sex timmar blödde jag fortfarande och Conny ringde förlossningen för att rådfråga eftersom det pågått länge då (de på antentalmottagningen hade förvarnat om att det kunde uppstå en mindre blödning, men inte såå långdragen!). Vi skulle avvakta lite till och komma in om värkarna kom igång.
Jag sov... sov och sov och återigen sov. Sov väl bort i stort sett hela fredagen!
Lördagen gick sakta... men den gick. Vi åkte in till stan för att köpa födelsedagspresent till Linus som fyllde sju år på söndagen! Hans största önskan var ett syskon på sin födelsedag, men han fick nöja sig med presenter från BR Leksaker...! Det var väl inte fy skam det heller kanske ;)
Jag tog trapporna istället för hissen, jag gick extra svängar där det var möjligt... jag gjorde vad jag kunde för att röra mig lite extra. Att ta promenader var liksom inte det lättaste eftersom ljumskarna värkte vid minsta ansträngning, men jag gjorde allt jag kunde i alla fall. Samtidigt tryckte det väldigt mycket neråt så att säga.
Väl hemma sov jag en stund igen. Spelade lite wow som avkoppling, och sov igen. Sov igenom hela kvällen, men vaknade mellan varven av att jag hade ont. I magen alltså. Orkade typ ingenting. Kände mig helt avtrubbad - minst sagt!
På natten kunde jag inte sova, satt vaken hela långt natten. Spelade lite wow, tittade på Tv, spelade lite till. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Toaletten var min bästa vän... jag mådde illa, det körde i magen på mig, mådde ännu mer illa, hade halsbränna och illamående om vartannat. Ingenting hjälpte ju heller. Jag åt nån skorpa - men nej. Jag drack mjölk - å hujedamej! Jag drack vatten, ånej! Inget!
Det var jag, Alf Robertson, datorn och toaletten... vi var kompisar natten igenom.
Söndagen kom, Linus sjuårsdag. Svärmor kom med tårta och vetelängd så jag slapp baka, vilket var otroligt tacksamt!! :) Sen fick han presenter, stora killen... en armbandsklocka från farmor Lillemor, och sen lite prylar från oss. En chipsmaskin, ett Ben10-spel och lite annat smått och gott som grabben vart glad och nöjd över... Dagen gick till ända och ja... till slut sov hela huset.
Jag fick väl 2-3 timmars sömn i alla fall, var skitnervös för att försova mig...
Måndagen var ju dagen med stort D!
Vi kom upp, dagen var här. Måndag 17 januari!
Svärmor kom för att ta hand om Rasmus, vi skickade iväg grabbarna till skolan och drog oss sen in mot förlossningen. Jag kände verkligen ingenting, jo... förväntan givetvis.
Men inga tecken på förlossning, ingen värk, ingen sammandragning alls - ingenting. Inget illamående, ingenting... men nu skulle vi iallafall få våran bebis. Nu var väntan över.
Helgen var alltså en pina, en pest rakt igenom. Men nu var den slut.
Hur måndagen sen förlöpte finns återberättat i förlossningsberättelsen...
Vi var ju inne på KSS Skövde i fredags. Induktion hettes det, men när vi kom dit var läkaren kanske inte riktigt av samma inställning som oss. Han skulle göra en viktskattning och sen samtala lite kring detta.
De kom fram till att bebisen beräknades väga 3350g, alltså inte alls så stor som Rasmus eller Linus heller för den delen!). Förhoppningen om den utlovade igångsättningen försvann som sanden mellan fingrarna...
Man gjorde en "inre undersökning" och fann att jag fortfarande var öppen 4 centimeter ungefär. Fortfarande "mjukt och fint" som de så fint kallar det. Huvudet låg långt ner, precis som några dagar tidigare - och läkaren puttade på huvudet flera gånger. Jaha - men när ska jag få min unge då?
Man valde att göra en hinnsvepning vid detta laget, vilket gjordes utan problem eller vidare snack.
Efter denna undersökning pratade vi lite - jag, Conny, läkaren och hans "elev".
Som vi anat, igångsättningen vart inte av...!! Besvikelsen var stor, hos både mig och Conny. Detta märkte ju givetvis läkaren ganska snart på mig, och valde därför att kompromissa. Han trodde stenhårt att bebisen skulle välja att komma ut i helgen, och satte därför upp tid kl 8.30 på måndagsmorgonen.
"Då får du garanterat en induktion" lät det.
Bra, tack o hej! Typ så... Jag var långt ifrån nöjd, men det fick gå ändå.
Vi ville ju ha våran bebis. Nu!!
Nu var det då läge att åka hem igen. Hem - utan bebis... what!?
Ont hade jag också. Det "körde" i magen, ganska ordentligt. Blödningen hade kommit också, den väntande blödning som ofta uppstår strax efter en hinnsvepning.
Efter sex timmar blödde jag fortfarande och Conny ringde förlossningen för att rådfråga eftersom det pågått länge då (de på antentalmottagningen hade förvarnat om att det kunde uppstå en mindre blödning, men inte såå långdragen!). Vi skulle avvakta lite till och komma in om värkarna kom igång.
Jag sov... sov och sov och återigen sov. Sov väl bort i stort sett hela fredagen!
Lördagen gick sakta... men den gick. Vi åkte in till stan för att köpa födelsedagspresent till Linus som fyllde sju år på söndagen! Hans största önskan var ett syskon på sin födelsedag, men han fick nöja sig med presenter från BR Leksaker...! Det var väl inte fy skam det heller kanske ;)
Jag tog trapporna istället för hissen, jag gick extra svängar där det var möjligt... jag gjorde vad jag kunde för att röra mig lite extra. Att ta promenader var liksom inte det lättaste eftersom ljumskarna värkte vid minsta ansträngning, men jag gjorde allt jag kunde i alla fall. Samtidigt tryckte det väldigt mycket neråt så att säga.
Väl hemma sov jag en stund igen. Spelade lite wow som avkoppling, och sov igen. Sov igenom hela kvällen, men vaknade mellan varven av att jag hade ont. I magen alltså. Orkade typ ingenting. Kände mig helt avtrubbad - minst sagt!
På natten kunde jag inte sova, satt vaken hela långt natten. Spelade lite wow, tittade på Tv, spelade lite till. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Toaletten var min bästa vän... jag mådde illa, det körde i magen på mig, mådde ännu mer illa, hade halsbränna och illamående om vartannat. Ingenting hjälpte ju heller. Jag åt nån skorpa - men nej. Jag drack mjölk - å hujedamej! Jag drack vatten, ånej! Inget!
Det var jag, Alf Robertson, datorn och toaletten... vi var kompisar natten igenom.
Söndagen kom, Linus sjuårsdag. Svärmor kom med tårta och vetelängd så jag slapp baka, vilket var otroligt tacksamt!! :) Sen fick han presenter, stora killen... en armbandsklocka från farmor Lillemor, och sen lite prylar från oss. En chipsmaskin, ett Ben10-spel och lite annat smått och gott som grabben vart glad och nöjd över... Dagen gick till ända och ja... till slut sov hela huset.
Jag fick väl 2-3 timmars sömn i alla fall, var skitnervös för att försova mig...
Måndagen var ju dagen med stort D!
Vi kom upp, dagen var här. Måndag 17 januari!
Svärmor kom för att ta hand om Rasmus, vi skickade iväg grabbarna till skolan och drog oss sen in mot förlossningen. Jag kände verkligen ingenting, jo... förväntan givetvis.
Men inga tecken på förlossning, ingen värk, ingen sammandragning alls - ingenting. Inget illamående, ingenting... men nu skulle vi iallafall få våran bebis. Nu var väntan över.
Helgen var alltså en pina, en pest rakt igenom. Men nu var den slut.
Hur måndagen sen förlöpte finns återberättat i förlossningsberättelsen...