Då och Nu

Denna bild fanns på instagram igår, ja den finns fortfarande där (Drommenom11barn) - och jag kan inte låta bli att titta på den lite extra emellanåt. Trots att jag faktiskt är i vecka 33 så ser jag en viss skillnad.

Och nej, en graviditet sitter inte i ansiktet, jag vet. Men jag vet däremot att jag börjat samla på mig relativt mycket vätska. Inte för att jag gått upp i vikt, utan för att mina vader och fötter börjar bli sådär groteska som de blivit tidigare - sprängfyllda. Och jag funderar allvarligt på att investera i ett gäng stödstrumpor även om det inte är lång tid kvar av graviditeten!
När jag ser bilder på mig själv blir jag glad, och faktiskt lite stolt, över vad som hänt. Över det val jag gjorde, det steg jag tog. Att jag, i november 2012, lät mig opereras. Att jag då lät kirurgen koppla om systemet inuti mig, och förändra min inre anatomi. Jag är glad för det, otroligt glad. Och tacksam - för att vården kommit så långt som den gjort. Att denna operation faktiskt inte är särskilt riskfylld idag (även om risker givetvis finns, vilket man ska vara medveten om när man genomgår den!).

Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag rekommenderar denna operation för alla de som själva sitter med fetma och tappat hoppet om att själva kunna gå ner i vikt. För alla de som testat sjuttioelva olika dieter och rekommendationer men ändå olyckligtvis hamnar i sina gamla spår igen.
Det är ändå kroppens naturliga reaktion, den strävar alltid efter att gå upp till sin maxvikt igen. Oavsett hur längesen det var du gick ner, och hur mycket du än lyckats förlora i din viktnedgång. Med denna operation i bakfickan "lurar" man kroppen en aning - och maxvikten "sjunker". Kroppen strävar inte alls efter alla de där extrakilona som en gång satt där.

Men ja, jag kan gå upp i vikt jag också, givetvis. Missköter jag mig så går jag upp, det är ju inte så konstigt. Och ja, jag får äta tabletter resten av livet, såsom järn, b12 och kalcium (nu äter inte jag järn, men jag fick den ordinationen i samband med operationen). Första året efter operationen löper man större risk att drabbas av tarmvred och andra olyckliga komplikationer, men de är inte så vanliga som media många gånger vill få det att framstå som!
Och ja, man kan dö. Jag var livrädd inför operationen, jag låg och grät och kallsvettades om vartannat. Men risken med att vara överviktig resten av livet är ju större än att genomgå operationen! Dessutom är riskerna vid t.ex. en galloperation större än vid en gastric bypass!

Jag valde iallafall att ta chansen som jag fick, jag greppade det där hoppet. Idag är jag otroligt lycklig för det. Nu sitter jag här, 11 månader efter operationen, gravid i vecka 33, 55 kilo lättare än då. Har inte en aning om vad vågen visar efter förlossningen - men troligtvis blir det ytterligare ca 10 kilo som försvinner! Och ingen är gladare än jag.

Jag tog steget - jag vågade - och jag vann!
Jag fick offra de stora matportionerna, jag fick offra de ofantliga mängderna med godis och chips. Men det var det så värt - Jag vann ju. Jag vann livet.

Gillar

Kommentarer