Dagens motion, BB-besök och ultraljud


Jag är rädd att ni får stå ut med såna här uppdateringar emellanåt, kanske dagligen, ett tag framöver. Dels för att jag är med på utmaningen #attblimittbästajag, men också för att jag är otroligt glad för att jag klarar av att förbättra mig trots att graviditeten går framåt och jag blir mer och mer otymplig.

Idag blev det 8,5 km, med viss marginal. Runkeeper slutade nämligen funka för ett litet tag (ni ser första grå stoppet, där stoppades det självmant, troligen för att jag sms:ade maken där och kanske kom åt något - så under ca fem minuter så registrerades ingenting ^^). Men jag säger 8,5km för det var det Runkeeper stod på när jag gick igenom dörren här hemma!

8,5 km i vecka 35 känns ganska bra faktiskt. Och ja, jag skryter kanske en aning. Men det är mest för att jag inte klarat av detta tidigare. Knappt som icke-gravid, och nu gör jag det som höggravid, utan att ens bli trött av det på riktigt. Alltså matt, svettig och slut. Förstår ni? Energin har tagit över mitt liv - och jag kan inte längta nog efter att bebis är ute, magen försvinner och jag kan få börja springa, gymma och träna. Toklängtar verkligen, ser såå mycket fram emot att få köra slut på mig själv fysiskt, att få känna svetten drypa från kroppen, att få slänga mig i duschen efter ett stenhårt pass... ja ni förstår va? Det är ord jag aldrig trodde jag skulle säga (skriva). För övrigt så har jag vart på sjukhuset idag, på BB. För järninfusion nr 8 i ordningen om jag räknat rätt. Nu har den nya läkaren (som jag tyckt om sen jag träffade henne första gången 2009) beslutat att de ska fortsätta med min behandling tills bebis är ute och även ge någon infusion dagen efter (så jag kommer stanna en natt på BB, både för min egen skull, för bebis skull och för att få järninfusionen utan att behöva åka hem emellan). Känns rätt bra ändå.
Det gjordes även ett ultraljud idag. Vecka 35 (34+3) och bebis beräknas väga närmare 3000g. Tre kilo redan nu?! Läkaren tyckte precis som jag, att det verkar som om mina barn har en viss tendens att spurta ordentligt på slutet, viktmässigt alltså. Men det känns rätt bra, för nu vet jag med säkerhet att jag inte behöver gå fulltid. Om tre veckor görs ett nytt ultraljud för viktskattning för att därefter sätta igång mig. Datum där beslutas dock efter att man kollat om livmodertapp påverkats och kroppen är mogen så sett (vilket den brukar vara i 37+0 för min del), men i "värsta fall" kanske jag får vänta till vecka 38. Det återstår att se... men ut ska bebis iallafall, och om tre veckor beräknas vi vara sexbarnsföräldrar. Känns otroligt! Sicken känsla, jag som knappt fattat att jag är gravid?!

Gillar

Kommentarer