Det trodde jag aldrig

Kom hem efter dagens promenad för någon timme sen. Passade på att laga lite mat innan jag satte mig här för att skriva ett par rader… helt sjukt egentligen. Idag blev det en mil, och jag känner inte ett jota av det!? Jag vill snarare gå ut igen, men synen när man öppnar kylskåpet säger mig att det är läge att fundera på en tur till stan för att inhandla diverse livsmedel. Mjölk bland annat – något som går åt som hejsan i en storfamilj!

>

Men alltså, egentligen… jag har vart ute och gått varje dag den här veckan. Känner lite i benhinnorna bara, men det överlever jag ju. Får springa lite mellan varven för att bli varm, men annars lunkar jag mest bara på. Idag gick jag utan mål, jag bara gick… med musik i öronen så tänker man ju inte så mycket. Det är rätt gött det också… rätt som det var så var det en röst i öronen (runkeeper) som talade om att jag gått en mil. Då var jag nästan hemma. EN MIL?! Det är inte jag… jag är ingen hurtbulle… men någonting säger mig att det inte stannar här…

En vacker dag kanske jag också är en ”sån där” som man tittar lite extra på från bilen… när de joggar längs med vägen… För det är många gånger jag tittat extra på de människorna och tänkt ”ja, tänk om man vore lika hurtig som den där”…

En vacker dag…

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229