Dödsångest

Satt ute i trädgården en (lång) stund under eftermiddagen, och då kommer tankarna… På måndag är det dags igen, på måndag ligger jag på operationsbordet. Igen. Ångest!

Jag har ångest. Ordentlig ångest. Jag vill inte, men jag vet att det bästa är att få det avklarat. Det är mycket runtomkring nu som gör att jag velar, som gör att jag vill vänta.
Jag är ju väl medveten om riskerna att opereras. De ska ändå söva mig, de ska öppna, de ska in – och de ska grejja runt innan de häftar ihop mig igen. Det skrämmer mig.
Något varigt sår eller sådär skrämmer mig inte ett dugg. Men risken att dö skrämmer. Ordentligt. Den risken är ungefär detsamma nu som när jag gjorde min GBP. Inte jättestor direkt, men den finns.. och det är jag inte redo för. Absolut inte.

Men riskerna med att gå som icke-opererad i det här läget är inte heller att föredra. Komplikationerna som något skulle uppstå är inte alltid att leka med. Så jag får väl vackert bita i det sura äpplet och låta kirurgen göra sitt jobb på måndag. Hur ont det än gör…

Men dödsångest har jag. Minst sagt. Det är skitjobbigt. Jag målar alltid fan på väggen så att säga… jag inbillar mig det värsta tänkbara, kanske för att inte bli besviken… just nu är det extra jobbigt…

Gillar

Kommentarer