Efter 12 år av mobbing... och lite därtill.

Jag fick ett mail idag, ett mail som fick mig att rysa rätt ordentligt. Mycket pga att det jag läste berörde mig då jag har egna erfarenheter kring ämnet. Mamman som skriver berättar om sin dotter. Dottern är utsatt för något av det värsta ett barn kan uppleva... mobbing. Flickan är inte mer än 10 år och befinner sig redan i den "underbara" världen med depression och anorexi (om så av en lindrigare form!)

Jag har själv varit där, varit mobbad, varit utstött. I 12 år, från första klass i lågstadiet tills att jag slutade skolan efter gymnasiet. Glåpord och utfrysning var min vardag då, och det dumma var väl egentligen att jag sällan pratade om det. Mina föräldrar fick inte veta något, utan de märkte väl mest att jag bara var hemma osv. Men vissa barn kan kanske vilja vara hemma, men det var inte min önskan. Jag ville också ha vänner, jag ville också bli bjuden på födelsedagskalasen eller rent av bara bli vald på gympan.
För min del slutade det med att jag vägrade gå på gympalektionerna, jag satt vid skolans datorer på rasterna så jag slapp vara ute på skolgården med de andra och känna mig dum, jag var hemma på min fritid. Vissa stunder kan jag fortfarande påminnas om det här, då jag ibland faller tillbaka. Oftast då jag befunnit mig på arbetsplatser där jag inte "passat in". Men det är ju något som sitter kvar sen skolan. Idag är jag 28år, slutade skolan för 9 år sen och kan fortfarande må dåligt över det som hänt... Vi har fem barn.
Fem barn som alla kan riskera att bli mobbade och utfrysta. För ingen vet VEM som blir det. Vem som helst kan falla offer för mobbare, det spelar ingen roll om du är smal/tjock, lång/kort, mörk/ljus, blå- eller brunögd, glasögon eller inte. Ditt barn kan vara nästa..

Linus och Simon går i skolan och jag frågar dom ofta hur dom haft det. Jag vill veta att de faktiskt har kompisar, och jag vet att de båda har kompisar att umgås med på fritiden (även om det inte blir jätteofta). Jag har många gånger berättat om hur jag hade det i skolan, och även hur jag mått genom åren. De vet. De vet mer än väl. Och de har lovat att säga till om de ser någonting som de tror kan vara mobbing. Sen spelar det ingen roll om det är mina barn eller inte som är utsatta, för jag lär reagera ändå - jag hatar mobbing, det ska inte förekomma! Och det lär skolan bli varse om den dagen jag hör något om det...! Jag lider verkligen med denna mamma och hennes dotter, ja med hela familjen! Jag hoppas innerligt att situationen blir löst och att dottern återfår sitt glada, sociala jag inom kort!

Att tänka på!

Mobbing är individuellt. Det någon annan tycker är mobbing kanske inte du tycker är mobbing och tvärtom. Att vara mobbad innebär att någon kränker din integritet, att nån trampar dig på tårna, att någon får dig att må dåligt. En del personer tar vissa saker lättsamt, andra tar illa vid sig. Att sedan behöva må dåligt en period och kanske få uppleva samma sak igen, må dåligt igen osv... det är också mobbing.

Det måste inte handla om att bli kallad "fetto" eller "glasögonorm" dagligen.
Det måste inte handla om att klasskompisarna inte pratar med dig alls. Det måste inte handla om sparkar, slag och loskor... Det är upp till var och en att bedöma! För att läsa mer om min mobbing och hur den påverkade mig, klicka här!
  • Sponsrat
  • 3 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229