En besvikelse

Igår, måndag, kom Simon hem för en pappavecka. Sportlov dessutom. Lediga dagar, sovmorgnar, lite småutflykter och påhitt som vi alla sett fram emot - så att Simon dessutom skulle vara här vart ju lite som "pricken över i:et". De små vart så glada när han kom så att de sprang emot honom med öppna famnar. Men lyckan varade inte länge - nej för ett par timmar senare ville han minsann hem till mamma igen. Varken jag eller maken tänker truga och be, dalta och fjanta - så nej, vill han så gärna tillbaka så låt gå. Men då får han också räkna med att vara kvar, för att flänga fram och tillbaka är inte okej. Sen får folk tycka och tänka vad de vill, men här tar vi hänsyn till alla barn, och att flänga fram och tillbaka som en spolvante (eller "komma och gå som man vill") funkar inte för någon.
Rasmus var dock den som tydligast visade sin besvikelse igår. Simon sa hejdå upprepade gånger men Rasmus vägrade. Han svarade inte - utan vände och gick. Men ja, jag förstår honom helt och hållet. Simon kommer, Rasmus blir superglad, han stannar några timmar och sen ska han gå igen? Klart att Rasmus blir besviken. Och enligt mig är det inte mer än rätt att han visar sin besvikelse. Idag kör vi bakdag här hemma, Rasmus och Linus vill vara med i köket och det får de vara. Förbereda lite inför veckans kommande dagar. Och så har jag blivit sugen att mixtra ihop en tårta, ska bara komma på vad för tårta! Och varför - för det är ju inget speciellt nu eller? Brorsan fyllde år igår, vilket jag får uppmärksamma lite mer när barnen frisknat till, och allahjärtansdag är på fredag. Men däremellan är det ju...ingenting?

Gillar

Kommentarer