Ett besök på akuten

Under hela gårdagen mådde jag väldigt konstigt, jag liksom kände en knepig sjukdomskänsla men kunde aldrig sätta fingret på vad det var. Framåt eftermiddagen vart det bara värre och värre och till slut blev Conny lite orolig tror jag. Han bad mig nämligen ringa sjukhuset, annars skulle han göra det själv.

Jag kunde inte längre sitta upp utan att det gjorde förgrymmat ont, och då menar jag så ont att tårarna rann! Hela magpartiet gjorde sig påmint, men mestadels mellangärdet. Smärta!
Efter att ha testat än det ena, än det andra (äta, sova, dricka, ligga, stå, gå osv), så gav jag mig och ringde in. Kombinationen ont-gastric bypass-gravid gjorde att de ville ha in mig omgående. Sköterskan på 1177 var rädd att det kunde vara tarmvred - en misstanke som fick mig att totalt bryta ihop.

Men det var väl bara att "komma igen", studsa i skorna och köra in till KSS. Ja, jag fick ju göra så gott jag kunde. Och nej, Conny körde inte. Han var hemma med barnen - för jag ville inte dra med dom in dit... vet ju hur akuten är... väntetider till max, och man kan se fram emot många timmars väntan (men någonstans inbillade jag mig ändå att det skulle gå relativt fort nu med tanke på kombon jag tidigare nämnt).

Sagt och gjort iallafall, jag åkte in. Anmälde mig i luckan och satte mig för att vänta. Smärtan gjorde sig påmind. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Och väntade lite till. Jag såg patienter komma, men inga som gick. Väntrummet var snart fullt, men det var typ ingen som fick hjälp. Inte ens stackaren med avskuret finger fick hjälp direkt?! Genom en liten glipa kunde jag se en sköterska (eller säger man skötare om de med manligt kön?) som satt och drack kaffe. Seriöst?


Nåväl, efter dtygt 1,5 timme fick jag prata med en sköterska. Hon tittade i datorn och på mitt papper, "Ojdå, det här var ju inte bra" sa hon och syftade då på smärtan i mellangärdet i den tidigare nämnda kombinationen. Nej visst, men nu hade jag inte ont längre, eller det värsta hade ju släppt. Så jag uttryckte min fundering jag haft ett tag - att åka hem.
Hon räknade lite och berättade att det var 12 patienter som var före mig, som alltså hade högre prioritet än mig och som också skulle träffa kirurgen. Så jag kunde lätt se fram emot 4-5 timmars väntan då? Jopp, med det sagt så tog jag mina saker och for hemåt.

Hann spekulera lite med sköterskan innan jag for. Tarmvred var det förmodligen inte, eftersom jag inte längre hade ont (det kan vara tarmproblem ändå, men att det rett ut sig själv - men det känns föga troligt). Njursten skulle troligen ha gjort att jag skulle ha klättrat på väggarna... Men däremot gallsten. Jo, jag tackar jag. Med hela gallblåsan full av stenar så känns det ju inte alltför avlägset faktiskt.
Så ja, förmodligen var det någon sten som krupit ut i gångarna och som nu släppt.

Jag är iallafall hemma, och jag lever. Jag har mina spasmofen i medicinskåpet och kommer vara beredd om de behövs. Under natten har jag haft ont till och från men jag har iallafall sovit en del. Tack och lov. Nu återstår dagen idag... och jag tänkte snart slänga ihop en äppelpaj.
  • Hälsorelaterat
  • 26 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229