Fånge i min egen kropp

Hjärnan skriker, kroppen skriker, och jag likaså - snart iallafall.

Jag vill så otroligt mycket, men just nu känner jag mig lite som en fånge i min egen kropp. Mycket tack vare tröttheten och foglossningen. Men det är ju bara några veckor kvar nu.
Nu känner jag mig inte alls nöjd med att gå ut i trädgården eller ta mig upp till lekparken. Jag vill mer än så. Jag vill röra på mig, känna att jag gör något för mig själv. Alltså inte ensam, utan för mig och min kropp. Så idag kände jag för en lite längre promenad. Och maken var snabb på att tjoa om att han var frivillig följeslagare - därmed fick jag både make, hund och fem kids i släptåg (släptåg går ju att diskutera, eftersom de ofta låg steget före mig!).

Inte mig emot, jag går ju inte så snabbt i dagsläget så det gör absolut ingenting att jag får sällskap runt - det är snarare bara trevligt, kanske rent av mysigt :) Så vi stannade till vid stensättningen för lite lek och bus också. Barnen var nöjda och glada för det, och efteråt tog jag och Rasmus en sväng till Ica för att inhandla det som behövde kompletteras till middagen (vilket enbart var majs idag), samt lite lördagsmys. Så efter närmare två timmar kom vi hem igen - det blev en sväng med andra ord.
Det känns i ljumskarna, mina fogar värkar som tusan ikväll. Men det var det värt. Är så nöjd med känslan av att faktiskt ha gjort någonting nyttiigt. Något bra, för både mig och familjen. För vem mår inte bra av en ordentlig promenad, även om den går i långsamt tempo?
Även jycken fick sig lite lek och stoj borta vid stensättningen ?

Gillar

Kommentarer