GBP = Fusk

En genväg. Fusk. Lathet.

Ja det är precis vad många anser att en Gastic Bypass är. Ren lathet. Man får det (i många fall) bekostat av samhället/landstinget och sen behöver man inte göra ett skit. Man kan sitta på arslet i ett år eller två och kilona rasar av en. Vi behöver inte lyfta ett finger. Nej, eller hur?
Eftersom jag bloggar och är vädigt öppen med min operation så får jag också en hel del gliringar om mitt val. Att det ‘är just fusk, att jag tagit genvägen och inte är värd det osv. Idag fick Erika en väldigt bottenlös kommentar så jag kände för att skriva av mig…

Att välja en operation är knappast någon genväg, i mina ögon!
För det första är det en lång väg dit. På många sätt. Även mentalt. Merparten av oss har nog backat någon gång innan operationen verkligen blev av. Många har haft dödsångest och grinat inför stunden då man sövs ner och livet ska förändras för gott. Och hur många är det inte som varit totalt livrädda för att inte ens vakna upp efter narkosen?? Jag låg och grinade som ett barn hela vägen in i operationssalen och det sista jag hörde var sköterskan som lovade att jag skulle vakna igen… det löftet minns jag tydligt

>

Sen börjar det nya livet. ”Livet där vi inte behöver jobba för att gå ner”…
Men att välja en GBP är ett livslångt val, tänkt på det? De flesta får dumpings, inte alla – men de flesta. Det är egentligen en form av ”komplikation” sägs det, men en önskvärd sådan! Socker och fett är något som man inte alls kan äta i samma utsträckning som före operationen. Det gäller att tänka på vad man stoppar i sig alltså.
All träning är bra träning. Javisst, men alla har inte det brinnande intresset för att springa på gymmet eller ta löpturer i skogen. Inte sant? Jag är själv ingen träningsnarkoman precis, men jag jobbar på att bli ”bättre” på den fronten. 3-4 träningspass i veckan vore lagom – men alla är inte heller för den sortens träning!
Man får äta mindre portioner resten av livet. Man kan inte häva i sig en hel pizza eller en hamburgermeny på MAX med extra allt. Visst kan man töja ut tarmen så att det funkar tids nog, men hur smart är det då? Jo, man lär ju snart toppa maxvikten igen då

Ingenting är omöjligt, inte ens som opererad
>

En gastric bypass är ingen genväg. Det är ett verktyg. Ett verktyg som många behöver för att få till en sundare livsstil, få leva längre och få må bra. Jag behövde den, Erika behövde den – och vi är många i detta avlånga land som faktiskt väljer denna väg. Som väljer att erhålla detta verktyg för att få må bra.

Att gå ner ”på egen maskin” är väl ingen match om man har 10-15 kg att gå ner. Nej, då anser väl även jag att det är totalt korkat att fundera på en överviktsoperation. Men har man en övervikt på 40-50kg (jag hade 75kg) så är det inte så himla lätt. Biggest Loser är det många som pratar om – ”gör som dom, kan dom så kan du” – men se till deltagarna som varit med idag. Flera av dom har övervikten tillbaka och GBP-operationer har utförts även på tv-deltagarna! För att hålla vikten efter en massiv viktnedgång krävs en livsomställning och alla får inte till det utan operationen!
Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag aldrig skulle klara av att leva på minimalt matintag och extremt mycket träning utan operation. Att gå ständigt hungrig och dessutom träna – det skulle aldrig funka. Det är inte jag!
Dessutom funkar kroppen så att den strävar efter ens maxvikt. Jag som toppade 160kg t.ex. Jag kunde lätt gå ner 20-30 kg med enkla metoder. Men kroppen strävade hela tiden efter att gå upp igen. Så funkar kroppen. Genom en operation sänker man den ”ribban” och kroppen får en annan vikt att sträva efter…

Operationen var min räddning, det var mitt val. Jag äter bättre, jag mår bättre, jag tränar och motioner i den utsträckning jag vill och hinner med. Men jag är ingen latmask för det!

>

Sen finns det faktiskt även opererade som leker ”bezzerwizzers” som jag ser det. Men det ska jag berätta mer om i följande inlägg… nu väntar ett bvc-besök för lillan

>

Här är jag idag, 70 kg och 21 bmi-enheter lättare. Jag är glad och nöjd med vad jag åstadkommit hittils. Jag är stolt, och det får jag vara. Och jag är grymt stolt över mig själv – att jag ens vågade lägga mig på operationsbordet den där dagen i november 2012!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229