Hur jag blev fet...

Jag satt och kikade igenom gamla inlägg i bloggen, och hittade det inlägg som jag ägnat mest tid till i bloggens historia. Inlägget om min övervikt, om mobbing, och om framtiden. "Något jag tänker på väldigt ofta är varför jag tillät mig att hamna här? Varför satte jag inte stopp tidigare? Jag har ju varit överviktig så länge jag kan minnas, men har sett foton på mig som femåring - då var jag smal och nätt. Men efter det har det bara gått utför. Skyller dock inte på någon annan än mig själv." Jag sitter nästan och grinar själv när jag läser mina egna rader, jag minns ju precis hur jag mådde när jag skrev det här inlägget - och jag minns fortfarande känslan jag hade varje dag i skolan, minnena väcks på nytt när man läser det jag skrivit. Det är sånt man annars förtränger, men som kommer tillbaka för stunden. "Kompisar? Det var jag inte direkt berikad med, de flesta tittade snett på mig, många ignorerade mig. Jag tyckte inte synd om mig själv direkt, utan fann mig i situationen rätt bra ändå, jag var ju van. Valde att sitta med mina böcker, fälla en tår eller två bakom sidorna... och äta min choklad. Att mina jämnåriga klasskompisar inte fann nåt intresse i mig, kunde jag sällan göra något åt. Kompisar på fritiden - vad var det? Att hitta på något utanför skolan - det fanns inte i min värld. Jag var knappast den som blev tillfrågad om jag ville hänga med nånstans. Men visst, tankarna snurrade - varför?" Dessa rader har ju också hängt med på ett eller annat vis. Jag är inte rik på vänskap idag heller, åtminstone här - där jag bor. Genom bloggen har jag hittat otroliga vänner vänner som visat sig finnas där hela tiden. Oavsett vad. Men jag tror att jag har svårt att släppa någon inpå livet. Jag är inte den som öppnar upp mitt liv som en bok och välkomnar vem som helst. Jag fixar inte det, av rädslan att bli sviken och lämnad som ett öppet sår. Känner ni igen känslan? Inlägget skrev jag innan jag visste att jag väntade Noah. Tanken var att jag skulle gå ner själv, igen, men så blev jag gravid igen, och toppade min maxvikt. Nu har jag dock insett att jag kommer behöva en Gastric bypass - och den är på väg. Tack och lov. Är ni beredda på att läsa om min väg från liten och nätt till stor och fet - så ta en titt HÄR! Visst ni att varje år dör 320.000 personer till följd av fetma? Fetma gör dessutom att ens medellivslängd minskar med ca sju år! Jag satt och kikade igenom gamla inlägg i bloggen, och hittade det inlägg som jag ägnat mest tid till i bloggens historia. Inlägget om min övervikt, om mobbing, och om framtiden.

"Något jag tänker på väldigt ofta är varför jag tillät mig att hamna här? Varför satte jag inte stopp tidigare? Jag har ju varit överviktig så länge jag kan minnas, men har sett foton på mig som femåring - då var jag smal och nätt. Men efter det har det bara gått utför. Skyller dock inte på någon annan än mig själv."

Jag sitter nästan och grinar själv när jag läser mina egna rader, jag minns ju precis hur jag mådde när jag skrev det här inlägget - och jag minns fortfarande känslan jag hade varje dag i skolan, minnena väcks på nytt när man läser det jag skrivit. Det är sånt man annars förtränger, men som kommer tillbaka för stunden.

"Kompisar? Det var jag inte direkt berikad med, de flesta tittade snett på mig, många ignorerade mig. Jag tyckte inte synd om mig själv direkt, utan fann mig i situationen rätt bra ändå, jag var ju van. Valde att sitta med mina böcker, fälla en tår eller två bakom sidorna... och äta min choklad. Att mina jämnåriga klasskompisar inte fann nåt intresse i mig, kunde jag sällan göra något åt. Kompisar på fritiden - vad var det? Att hitta på något utanför skolan - det fanns inte i min värld. Jag var knappast den som blev tillfrågad om jag ville hänga med nånstans. Men visst, tankarna snurrade - varför?"

Dessa rader har ju också hängt med på ett eller annat vis. Jag är inte rik på vänskap idag heller, åtminstone här - där jag bor. Genom bloggen har jag hittat otroliga vänner vänner som visat sig finnas där hela tiden. Oavsett vad. Men jag tror att jag har svårt att släppa någon inpå livet. Jag är inte den som öppnar upp mitt liv som en bok och välkomnar vem som helst. Jag fixar inte det, av rädslan att bli sviken och lämnad som ett öppet sår. Känner ni igen känslan?

Inlägget skrev jag innan jag visste att jag väntade Noah. Tanken var att jag skulle gå ner själv, igen, men så blev jag gravid igen, och toppade min maxvikt. Nu har jag dock insett att jag kommer behöva en Gastric bypass - och den är på väg. Tack och lov.

Är ni beredda på att läsa om min väg från liten och nätt till stor och fet - så ta en titt HÄR!

Visst ni att varje år dör 320.000 personer till följd av fetma? Fetma gör dessutom att ens medellivslängd minskar med ca sju år!
  • Noah
  • 13 visningar

Gillar

Kommentarer