Jag är så jävla ledsen

Ja, jag är uppriktigt sagt skitledsen och halvt förstörd.

Vet inte om det är rätt att skriva om det här, men vafanken. En öppen blogg är en öppen blogg så jag får väl bjuda på sorgligheter och jobbiga stunder också då...? Den som inte vill eller orkar läsa behöver helt enkelt inte fortsätta... obeservera att det är en ganska uppgiven och trött Annika som skriver dessa rader...

Mitt inre skriker och hjärtat blöder. Jag önskar så att det vore annorlunda.
Jag sitter här och känner verkligen hur tiden rinner mellan fingrarna på mig, dagarna går snabbt och jag känner liksom att jag inte orkar vänta mer. Jag blir ju inte gladare av att vänta.

Får jag en operation eller inte? Enligt senaste brevet är det högst tveksamt:

"2012-09-14

Bästa Annika
Din remiss har diskuterats av en multidiciplinär obesitasboard med kirurg närvarande. Utifrån journalhandlingarna kunde vi inte säkert ta ställning till om kirurgi är lämpligt i ditt fall. Du kommer därför att kallas till Kirurgmottagningen för bedömning och diskussion. Skulle du ha ändrat åsikt och inte längre önskar operation ber vi dig kontakta Regionalt Obesitascentrum på tel: --- månd-fred kl 10-12.

Med vänlig hälsning.
Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Obesitatsmottagningen
NN
Specialistläkare"


Sen dess har jag inte hört ett ljud. Inte något alls. Jag har vart hos vårdcentralen för att diskutera min gallsten och en ev. operation där - men råddes att tala med den kirurg jag ska träffa angående gastric bypass. Jaha - men vart fasen är tiden då?

Att vägra en operation för att jag måste göra gallstensoperation först låter minst sagt konstigt. Jag har nu gått utan medicin i två veckor (jag medicinerade dagligen med diklofenak x2). Slutade med tabletterna för att se hur det funkar ifall jag skulle bli gravid - och ja... hittills har jag inte haft ett enda anfall. Inte något. Så genom att äta bra och i lagom mängd undviker jag dom - bra! Varför då opereras?


Nu ser jag person efter person som blir godkänd för gastric bypass. Med kortare väntetid än mig (som pricken över i:et vet jag heller inte någon som är i närheten av varken min vikt eller mitt bmi!). Detta gör mig ledsen, väldigt ledsen.
Det handlar inte om att jag är bitter eller missunnsam. Nej, jag är jätteglad för dessa personers skull. Flera av dom känner jag personligen och jag skulle gråta en skvätt om jag fick veta att de blivit nekade då jag känner mycket för dessa. Så jag är jätteglad.

Detta handlar snarare om mig själv. Om känslan av uppgivenhet och att ha förlorat fotfästet. Att tappa hoppet. Att inte orka... Jag vill också vara den lyckliga som får en tid. Jag vill också känna att "Nuuuu, nu händer det". Jag vill också flyta inför mitt nya liv...Jag vill också leva som opererad! Jag vill också känna att min nya tid är kommen och att allt bara kan bli bättre.


• Jag vet att jag har rätt att bli opererad. • Jag har inga medicinska förhinder för en operation som kan försvåra det. • Jag har uppfyllt bmi-kravet och mer därtill. • Jag har testat diverse olika dieter, mediciner och dietister utan önskat resultat.
• Jag har bevisat att jag kan gå ner i vikt, men har svårt att hålla vikten.


Ja, jag blev ju godkänd för operation redan 2009, men fick avstå pga oplanerad graviditet. Nu står jag här och stampar. Det värsta är ovissheten... att inte veta vad nästa ord blir...


Jag vet mycket väl att jag inte ska bli gravid förrän tidigast 12 månader efter operation. Men varför tror ni att jag vill opereras nu då?? Noah är 11 månader nu och jag har velat opereras sen dagen då han föddes. Jag visste att jag fick vänta 6 månader - men det var det värt.
Nu är han 11 månader och jag börjar längta efter nästa bebis. Jag vill bli gravid igen...

Och ja, får jag inte opereras jädrans snart så lär jag ju bli gravid igen - så är det bara. Men jag har heller inga problem att vänta - har jag väntat 11 månader så kan jag vänta lika länge till. Men då vill jag ju ha något för det. Varför vänta i "onödan"?

Ja, jag känner att jag "lika gärna" kan bli gravid igen. Jag vill ha fler barn - det vill Conny också. Det tar åtta månader och sen är knytet här - och i den här takten lär jag hinna gå igenom både två och tre graviditeter innan läkarna får tummen ur arslet och ger mig en tid - då har jag väl toppat min egen vikt x2 kan jag tro. Visst är jag egoistisk?

Samtidigt skriker ju hjärtat efter en operation. Jag vill ju må bättre och orka mer. Jag vill ju verkligen kunna leva - med betoning på leva. Jag vill ju vara den Annika jag faktiskt är... innanför det tjocka skalet!

Gillar

Kommentarer