Jag har blivit människa!

Idaag är en riktig pissdag. En sån där dag då man helst vill krypa ner under täcket, somna och sova oavbrutet i flera veckor. Inte för att jag är trött, utan mer för att jag är ledsen och har känslan av otillräcklighet.

Nej, jag stressar inte. Nej, jag har inte häcken full av olika måsten. Min käre make tar det mesta här hemma nu i början och jag får verkligen chansen att "vila upp mig" i den mån jag behöver. Sen att jag bakar och grejjar emellanåt ändå - det gör jag för att jag tycker det är kul. Upplyftande iiksom. Jag tror att maken min tyckte att det var lite frustrerande med min deppighet idag, så han tyckte väl att jag skulle muntras upp. Därför blev det en sväng till stan - och visst var besöket i klädbutikerna lite upplyftande för humöret. När jag påbörjade min resa förra året så hade jag storlek 58/60! Tänka sig att jag tillät mig själv att låta det gå så långt... men det är lätt att tänka på sånt efteråt. Idag... ett år senare (ett år som även inneburit en graviditet!) står jag i provrummen och testar brallor med siffrorna 44 och 46 inuti. Och min resa är inte klar ännu - nu efter förlossningen är jag inne i en fas då jag går ner för varje dag som går...

Men bara känslan av att kunna gå på "vanliga avdelningen" istället för generous, mama eller big - den känslan är så otroligt skön. En underbar känsla. Inga konstiga blickar, inga hånflin, inga ögon som stirrar på en så man tror att orden snart kommer; "Vad gör du här?"

I spegeln ser jag fortfarande en Annika där magen väller över, där dallret liksom flyter över byxkanten och där det nästan syns hur jag tryckt ihop både mage och tuttar för att kunna klämma mig ner i mindre storlekar. När jag ser foton på mig själv (både såna jag tagit själv och såna andra har tagit) så ser jag något annat.
BMI-kurvan säger nu att jag inte längre är fet. Jag är "bara" överviktig. Jag har gått ner närmare 60kg under det gångna året, och då har jag som sagt varit gravid under tiden. Ja, lilla prinsessan har mått bra hela vägen - de har till och med gjort lite grundligare kontroller på henne när hon låg i magen för att kolla så att allt var OK. Det var det, hon mådde kalasfint!

Kirurgens mål är uppnått och jag har 2 kilo kvar innan jag kommer grina av lättnad och glädje. 2 kilo tills jag står på samma vikt som jag gjorde i sjunde klass. Det är sjukt... Jag var 13 år då. Tretton år! Nu ska jag till att fylla 30 snart, och når samma vikt. Efter det är allt bonus, men visst har jag som ett litet "oskrivet mål" att gå ner ytterligare 10 kilo. Det vore så underbart. Dit är det 12 kilo alltså... inte ens en vecka har gått sen förlossningen,så visst kommer jag tappa några kilon till av bara farten? Sen kommer mina promenader och allt "bra tänk" också - så jag är??övertygad om att målet kommer nås inom en överskådlig framtid!
  • Hälsorelaterat
  • 96 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229