När det som inte får hända, händer..

Jurassic Qiwi

Jag har fått några kommentarer där man frågar om jag har med mig hunden när jag är ute och går, och jag tänkte nu reda upp funderingarna lite ;)

Nej, jag har inte med mig hunden när jag är ute och går, eller när jag gör något annat heller för den delen. Anledningen är enkel - vi har inte någon hund längre.
Kan kanske låta lite konstigt, och visst kunde jag berättat det tidigare. Men det har tagit tid att smälta alltsammans, och än är det en bit kvar. Den jobbiga biten ligger inte i att hon flyttat - för jag vet att hon har det så bra det bara går (nu är hon alltid i centrum dessutom) och dessutom vet jag att jag är välkommen att hälsa på henne när helst jag vill. Qiwi bor numera hos mina föräldrar.
Den jobbiga biten ligger i varför hon flyttade.

För att göra en lång historia kort; Några veckor innan jul upptäcktes en "förändring" eller vad man ska säga, på mina föräldrars hund. Också en schäfer, för den som undrar. Misstankarna kom, men när mamma förklarade detta så försökte jag väl slå bort det... det gör man väl, in i det sista? Veterinären kunde dock bara bekräfta. Det var tumörer, cancer. Det hade spridit sig, och man visste inte alls hur lång tid hon skulle ha kvar. Det som inte fick hända, det hände...
Visst, hon kanske skulle ha någon månad kvar - men vem vet hur hon hade mått? Det sista, absolut sista, man ville var att hon skulle lida och ha ont.
Som djurägare ligger det i ens ansvar att man tar ett riktigt beslut i det läget, att man fattar ett beslut utifrån djurets bästa, inte utifrån vad man själv vill. Beslutet togs, och vi samlades för att ta farväl. Utan tvekan så var detta en av de jobbigaste dagarna jag upplevt. Jag grät, ja det gjorde jag, och inombords gjorde det riktigt ont. Mina känslor är dock inte ens en bråkdel av det mina föräldrar kände... Tänk den maktlösheten ändå, tänk känslan av att mista en som betyder så otroligt mycket. Gnista var som ett barn för dom. Förstår ni då? Endast den som haft en hund, och som känt den kärleken, kan förstå vad jag menar. En hund är ju inte bara ett djur, en krabat, ett liv - det är en familjemedlem i allra högsta grad - och visst kan man jämföra detta med ens barn!
Gnista blev över 10 år gammal. Det är gammalt för en schäfer. Hon var en hund utöver det vanliga, för den personligen som hon hade - den var otrolig. Det går inte att förklara - och hon kommer leva kvar i allas våra minnen. Länge. Alltid. Vi har under en tid känt att vi kanske inte alltid har den tid vi skulle vilja ha för en hund. För Qiwi. Jag har ju, sen vi fick henne, velat ta henne på kurser - men tiden har inte funnits. Dagarna går alltför snabbt kan tyckas - men så är det väl när man lever mitt i en barnfamilj? I vilket fall som helst så har det, under en längre tid, varit klart att Qiwi en dag kommer att flytta till mina föräldrar. Vi har ju alla vetat att dagen kommer - oavsett när. Nu kom den tidigare än vad någon tänkt sig...

Idag bor Qiwi hos mamma och pappa, och hon mår underbart bra. Det syns på henne. Jag är otroligt glad att just hon hamnade hos just mina föräldrar. Hon får all den närhet, kärlek och uppmärksamhet hon förtjänar. Hon blir lite bortskämd, javisst, men det kan hon gott få bli :)
Dessutom börjar hon på hundkurser nu - till min stora glädje! Med den bakgrunden hon har så kommer hon göra kanonbra ifrån sig på kurserna, det vet jag! Med anledning av Gnistas bortgång, och alla andra djur som avlider till följd av sjukdomar så vill jag slå ett slag för Sällskapsdjurens forskningsfond. En fond som jag tidigare inte hört talas om, men som jag anser är värd lite mer uppmärksamhet! Här jobbar man med forskning för att förbättra möjligheten att förebygga och diagnosticera sjukdomar hos hund och katt i ett tidigt skede, och därmed då också kunna bota dessa.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229