När minnena väcks till liv…

Det finns känslor, och så finns det känslor. Vissa är svåra att förmedla, vissa är svåra att ens tala om. Även att skriva om. Men jag ska ge det ett försök iallafall, även om jag inte kan förmedla vad jag känner, även om jag inte kan återberätta allt, vilket ni säkert förstår ju mer ni läser…

Efter att jag igår kväll sett familjen annorlunda, som jag fick se med lite fördröjning, så såg jag reklam om ”Män som mördar kvinnor”. Blicken gick inte att bryta från TV:n. Det skulle jag se. Fanns inget alternativ. Gå och lägga mig (som jag tidigare tänkt) fanns inte längre med bland alternativen. Jag var klistrad.

Jag mådde illa redan innan programmet började. När det börjat så var jag kräkfärdig. Jag mådde mer illa än vad jag någonsin gjort som gravid till och med. Det knöt sig i magen.
Det som man alltid har i bakhuvudet, men ändå tänker allt mer sällan på, det vart glasklart. Minnena från den där kvällen, den natten, de har etsat sig fast. Känslan. Rädslan. Skräcken. Samtalen till 112, ropet på hjälp, bedjandet över att de skulle skynda. Tårarna. Skriket. Paniken.

Ändå blev jag inte skadad fysiskt den kvällen. ”Bara psykiskt”. Att frukta för sitt liv är hemskt, att tro att ens liv är bortom all räddning. Och tänk dig då den paniken som uppstår då du inser att ditt barn kan tvingas uppleva allt. Att ditt barn kan tvingas se sin mamma bli bragd om livet.
Där satt jag, med min son bakom ryggen, och en yxa 15 cm framför ansiktet – som jag var hotad till livet med. Ute på åkern låg en av mina bättre vänner, livrädd, med mina två hundar. Ingen av oss visste vad som hänt eller händer med den andre…

Efter programmet var det svårt att ställa sig upp. Känslan av att vara iakttagen infann sig. Paranoid? Ja, kanske det. Men inte kunde jag väl ringa till maken som låg och sov i sovrummet, för att han skulle möta mig i dörröppningen? Han vet ju, och skulle säkert förstå, men ändå… kändes verkligen inte rätt att väcka honom eftersom han skulle upp vid 4.45. Så jag hade hjärtat i halsgropen när jag sprang in i sovrummet och bokstavligen hoppade ner i sängen bredvid maken som vaknade till och inte fattade något… förrän jag berättade vad jag sett.

Tänk att det är så många som upplever våld i nära relationer i Sverige? Att svenska kvinnor tvingas utstå detta? Eller ja, tvingas och tvingas – men på något konstigt sätt blir man som förbytt. Man hamnar i det, och har svårt att ta sig därifrån! Även det är svårt att förklara – men jag kanske ska försöka mig på att ge en version av det i ett eget inlägg?
Nå, visst är det fruktansvärt även med kvinnor som mördar – men faktiskt ovanligare. Och när det väl är en kvinna som mördat så kommer det ofta fram – många gånger känns det som om dessa mord, där mannen ligger bakom – då gömmer man undan detta? Samhället visar inte upp bilden. Kanske av hänsyn till de anhöriga? Ja, jag vet inte.

Men kanske hade det vart lättare för de som befinner sig i skiten att ta sig ur det, om man faktiskt får veta att man är långt ifrån ensam. Att det är såhär det är liksom… Och varför kan inte samhället faktiskt jobba för den nollvision man strävar efter i trafiken, även när det gäller sånt här? Varför? Ska man acceptera detta?


Bilen, sönderslagen av den yxa jag tidigare nämnt.

Gillar

Kommentarer