Nu dör jag - på riktigt!

Ja, så kändes det iallafall!

Såå fruktansvärt ont. Ja, verkligen svinont.
Jag trodde verkligen att jag skulle dö!


Det är svårt att beskriva smärtan. Sitter i bröstkorgen och kommer snabbt och plötsligt. Jag hinner inte längre ta mig från ett rum till ett annat innan smärtan når full styrka. Det är som att hela bröstkorgen krampar ihop, fylls av luft och ska sprängas vilken sekund som helst. Ja, ungefär så...

Killarna kom hem från skolan, och jag tror dom insåg vad som hände. Det är ju inte första gången. Efter att ha tagit både tabletter och gel så ringde jag 112 för att "rådfråga". Sist skickade dom en ambulans, men det tyckte jag var onödigt denna gång. Eller ja, jag ringde ju för att jag inte visste...

Jag kunde inte sitta, inte ligga, inte gå eller stå, jag kunde knappt andas. Det gjorde bara ondare och ondare. Sköterskan sa snabbt till mig att jag måste djupandas, annars svimmar jag.
Jag kan inte svimma, sa jag, jag har mina fem barn hemma! SJÄLV!

Och djupandas var det inte att tala om... hur f-n skulle det gå till, så ont som jag hade - det funkade verkligen inte! Jag fick helt enkelt profylaxandas. Det funkade si sådär.
Jag fick prata med en annan sköterska sen, och då sa jag att ambulans var onödig för nu började smärtan avta något. Han satt samtidigt och läste om Tietze Syndrom för att förstå min smärta. Jag ifrågasatte om denna smärta verkligen kunde vara det - och han trodde det.

Men han tyckte att jag ska kontakta läkaren igen för att få en ny bedömning. Jag måste få hjälp, för denna smärtan är inte mänsklig att gå omkring med. Jag får inte längre någon förvarning, utan det går snabbt när det kommer. Det är längre tid mellan anfallen nu - men de kommer allt plötsligare och gör bara ondare och ondare för varje gång...

Så på måndag ringer jag om en läkartid, vilket kanske slutar med en tid hos specialist..
  • ALLMÄNT
  • 4 visningar

Gillar

Kommentarer