Operationsberättelse: Gastric Bypass

Ja här kommer d?? min version av det hela, min upplevelse så att säga. Natten innan operationen sov jag på något halvsunkigt vandrarhem i centrala Stockholm, men jag fick ju sova lite iallafall. Och jag fick ta mina duschar som jag skulle ta även om stanken av parfym stack i både ögon och näsa... de hade nämligen sprayat hela rummet med någon stark parfymdoft, något som inte var fullt så uppskattat av mig. Tavlorna var inramade med guldfärgade träramar och överkastet var med fin guldkant, allt skulle se så lyxigt ut...
Vaknade iallafall av ett telefonsamtal tidigt på morgonen, runt 5-tiden och hoppade in i duschen. Kände mig plötsligt inte alls lika nervös som jag varit tidigare...

Klädde på mig, packade min väska och traskade de där 700 metrarna upp till Sophiahemmet. Var där redan en halvtimme innan utsatt tid - så en städerska visade mig till dagrummet. "Du kan titta på TV sålänge om du vill" - haha, jovisst, vad finns att se på 06.30 en onsdagsmorgon? Det vart "vakna med voice" och lite plinkande på mobilen där jag satt mellan sjukhusväggarna.
Dagrummet var ändå ganska hemtrevligt. En dator, en tv... en liten soffgrupp och två matbor. Samt en kyl med näringsdrycker... och självservering av te - något som såg förbannat gott ut en morgon som den här då jag satt där på fastande mage!

Hela rummet, huset, stället - allt gav mig mindre oroskänsla om man säger så. Jag var lugn i kroppen. Runt 07 kom en kvinna ut som jag språkade med en stund iallafall. Hon hade opererats dagen innan och mådde riktigt bra - vilket fick mig att vara ännu mindre nervös. Jag bestämde mig för ta det hela med ro från och med nu. En halvtimme senare kommer en sköterska och berättar att jag kan lämna mina saker för jag ska ta blodprover. Då slog verkligheten upp dörren kändes det som. Vägning (visade -8kg) och sen blodprover i ett annat hus. Efteråt vart det ombyte och vila i sängen... massor av tabletter (antibiotika, tabletter mot illamående samt alvedon). Plötsligt blev allt liksom så nära och jag försökte väl hålla modet uppe genom att skämta lite med sköterskan.

Hon kopplade iallafall på ett dropp för att jag skulle få någon vätska i mig. Och nej, jag ligger inte i en spjälsäng, haha - utan det är skiljeväggen mellan min säng och den bredvid mig.

Sen trodde jag att jag skulle få ligga där och vänta rätt länge så jag roade mig med att smsa med Conny. Skulle precis skriva till mamma att hon kunde vänta sig att höra ifrån mig mellan 15-16 någon gång... då kommer en annan sköterska och ska ta min mobil för jag ska ner till operation! Klockan var då ca 9.10.

Hjälp... jag fick inte ha min mobil med mig, vad naken jag kände mig! Att jag var iklädd deras grymt fina operationskläder (trosor, strumpor och en skjorta) gjorde ingenting - men mobilen?!

Så jag hamnade där nere bredvid uppvaket liksom, ensam. Ingen mobil, ingenting.. de var jättegulliga och önskade mig lycka till. Där och då kändes det dock hemskt. Jag kändes som lämnad åt avgrunden. "Lycka till" kändes som om något "ja, nu får vi se om du överlever eller inte".
När det sen började larma från en operationssal och en kirurg kom springande vart jag nervös... jaha, vad händer liksom?? Och vart är alla andra opererade? Borde dom inte vara här på uppvaket? Är dom döda?

Ja, helsike vad tankarna for runt!

Jag fick dock förklarat för mig att larmet inte var för att någon var på väg att kola av - utan för att dom behövt hjälp där inne. Och de tidigare opererade (som endast var EN) låg på andra sidan - alltså inte synlig för mig som ska opereras. Något lugnare vart jag väl - men hade nog föredragit att få något lugnande i tablettväg faktiskt...
Operationssköterskan kom och frågade om jag var åksjuk. Jag tittade på henne med undrande blick... "Ja, jo... det kan jag väl bli - det beror väl på!?" så hon ordinerade ytterligare tabletter mot illamående. Själv började jag fundera på vad det var för karusell de skulle slänga upp mig i nu, tabletter mot åksjuka liksom?? (Ja, i efterhand är jag tacksam att jag fick dom, för jag mådde aldrig illa efter operationen)

Rullades in till operation strax innan 10. Fick själv hoppa upp på operationsbritsen, och OJ, vad det tog emot. Men jag visste ju att detta var min räddning. Detta är precis vad jag behöver.

De fixar iordning allt och ska till att söva mig. Narkosmedel börjar injiceras och masken med syrgas hålls för näsan på mig... jag känner inte ett skit. De frågar, jag nekar, de frågar igen - jag nekar igen. Det hände ingenting. Då kommer de på att nålen i armen inte sitter i ett kärl, haha. Så de var tvungna att sticka mig i handryggen (som jag tidigare vägrat, så jag fick väl skylla mig själv så sett). Men ja, de stack in en nål i handen och strax därefter försvann jag...

Jag stirrade in i lampan och minns fortfarande hur det gungade till. Allt flöt ihop och jag försvann! POFF!


Runt 13-tiden började jag väl vakna till liv nere på uppvaket och kirurgen kom och pratade med mig. Jag minns själv inte ett jota av vad han sa mer än att operationen gått jättebra och jag kunde vara lugn typ. Sen kördes jag upp till avdelningen - något jag inte heller minns... jag sov mest.
Men sköterskan som nämnde för mig hade så rätt när hon sa att jag kunde höra av mig hem mellan 15-16. För kvart över tre vaknade jag och fick för mig att jag var tvungen att ringa Conny. Så det vart ett kort samtal, men nog väldigt betydelsefullt för honom. "Jag lever, jag mår bra - det har gått bra - jag är trött, puss hej". Ja, mer än så var det nog inte i det läget - jag var skittrött. Tanken var att jag skulle ringa mamma också, men jag somnade om och vaknade två minuter senare av att mobilen ringde och hon ville veta hur det var. Ännu ett lika kort samtal, men jag hade ju pratat iallafall...



Jag tror jag sov mer eller mindre hela dagen o kvällen, hörde av mig hem ett par gånger på kvällen men minns inte så mycket förrän senare. På kvällen hade jag grymt ont i axlarna, främst vänster. Ena gången fick jag så ont att jag skrek rakt ut och grät som en liten smurf. Ingen fick röra mig, ingen fick titta på mig typ... så de fick ge ketogan i droppnålen o springa efter morfintabletter ovanpå det. Smärtan avtog och jag kunde slappna av. Den smärtan var bannemig den värsta jag nånsin känt!
Tydligen är det inte alla som får det så pass som jag fick, men det är heller inte jätteovanligt då det beror på all koldioxid (eller vad det nu var) som de sprutar in i magen då de opererar. Innan det försvinner ut ur kroppen trycks det ofta uppåt.. och då får man ont i axelpartiet.

Kvällen i stort bestod iallafall av vatten, vatten, vatten och min PEP. Det är den där röd/vita manicken som man andas i för att motverka lunginflammation. Känns rätt menlöst att andas i den - men det har nog stor betydelse! Så det är mest lyda o se glad ut - och fortsätta med det även hemma.

Dessutom vart jag väldigt uppblåst och gasig. Ont i magen, det är bara förnamnet - men det funkar ändå. Men jag är inte direkt van vid att behöva pysa ut luft både här och där om man säger så... ger det sig inte snart blir det att köpa hem dimetikon för att se om det hjälper!

Frukosten dagen därpå, igår alltså, blev äppeljuice och te. Gött värre. Dock orkade jag bara juicen. Teet smakade jag bara på men det gick inte ner. Fy fanken vad konstigt det kändes att bara orka ett glas juice!
Jag åkte hemåt 26 timmar efter operation och mår förhållandevis bra. Har fem "fina" hål på magen, mindre magsäck och lite mindre aktiv tunntarm så att säga. Längtar efter att få ta bort agrafferna från magen. Men längtar också att få se siffrorna minska på vågen... längtar efter ett lättare liv - ett liv som jag ska vårda ömt!

Gillar

Kommentarer