Väljer bort barnomsorgen

Det är många, tro mig - väldigt många - som ifrågasätter mitt val i att vara hemma med barnen. Jag har fått både ris och ros för detta genom åren.
Jag har valt att inte ha dagis/förskola till något av de yngre barnen. Linus hade det periodvis, men Rasmus, Jonathan och Noah har aldrig satt en fot på kommunal barnomsorg överhuvudtaget. Och kommer förmodligen aldrig att behöva göra heller. Jag vill helt enkelt vara hemma med dom, helst tills den dag de börjar skolan.

Där är där det börjar..
De kommer att bli sociala freaks, totalt asociala. De kommer inte veta hur man beter sig i närheten av andra barn. De kommer inte gå att lämna ifrån sig. De kommer få problem i skolan, med både kompisar och inlärning. De kommer vara otroligt mammiga och jag kommer gå in i väggen. Och mycket mer…

Men alltså… jag har skaffat barn för att jag vill vara med mina barn. För att jag vill uppfostra dom, jag vill se deras utveckling. Som mamma vill jag se dom växa upp, jag vill se deras framsteg och jag vill stötta dom när de får bakslag. Jag vill trösta dom när de är ledsna. Jag vill finnas där när det behövs. Men jag vill också givetvis lära dom att stå på egna ben.

Våra gemensamma barn har kommit ganska tätt, beroende på hur man ser det då

Rasmus föddes i december 2009, Jonathan i januari 2011 och Noah i november samma år. 10 månader emellan ja. Isabella föddes ganska precis två år senare, i november 2013.
Jag har varit hemma sedan september 2009, först sjukskrivning den senare delen av graviditeten. Efter det föräldraledig. Jag trivs jättebra med det, och saknar inte att arbeta heller. Det var ett val jag gjorde. För visst hade vi kunnat söka barnomsorgsplats om vi velat – men av vilken anledning?

Nu är jag ju föräldraledig till Isabella som är fyra månader gammal. Då är jag ändå hemma, och visst har jag gärna grabbarna hemma samtidigt då. Det är ju knappast någon belastning att ha ens egna barn hemma.
Själv är jag övertygad om att det gynnar barnens trygghet, att de får vara hemma längre. Vi får en ännu bättre sammanhållning i familjen och syskonen emellan. De leker dagligen med varandra och har alltid en kompis i närheten. De leker ensamma om de önskar, men har även tillgång till varandra.
Våra barn är dessutom väldigt måna om varandra. Är vi ute och går och någon av grabbarna avviker några meter så ropar de andra till sig brorsan. Det är viktigt att vi går i samlad trupp

>

Barnen aktiveras hemma också, utan dagis. Vi leker, pusslar, spelar spel. Vi läser böcker och bygger med lego/klossar. Färger och siffror är kul och barnen visar tydligt att de gillar att lära.
Barnen får hjälpa till i den mån de är kapabla till det. De stora har mer omfattande sysslor hemma, och får till viss del betalning för det. Sedan har de självklara sysslor som att hålla ordning på rummet, bädda sängen och sköta sin tvätt. De yngre barnen får hjälpa till med matlagning, duka, sopor och dammsugning m.m. De har dock inte kravet på sig att det måste göras, utan de yngre har det som ett roligt inslag – och de gillar det.
Det sägs att ”hemmabarn” blir understimulerade för att mammor/pappor inte orkar med dom? Jomenvisst, varför skulle ungarna automatiskt bli ohanterliga monster vid 1,5-2 års ålder? Varför skulle man inte kunna aktivera dom, och varför måste det till förskolepersonal för att de ska stimuleras?
Varför skulle en pedagogisk utbildning vara bättre än en förälder? Jag tror mycket på att använda sunt förnuft i det läget istället, en mamma eller pappa klarar av barnen minst lika bra som en förskolepedagog.

Personligen känner jag också att det är tryggare för barnen att vara hemma med mig än att gå på dagis. Där är det stora barngrupper och personalen har ju inte all tid i världen att lägga på barnen. Jag har mina barn, jag ser dom och vet hur de funkar. De kommer till mig om de behöver tröst, de kommer till mig om de undrar något. Det är ju så jag vill ha det.

Själv är jag hellre hemma med barnen än att jag tjänar in 5000kr mer i månaden och på så vis låter barnen gå ca tio timmar om dagen på förskolan. För det är ju vad det skulle bli om jag jobbar heltid och barnomsorgsavgiften ska betalas. Förskola mellan ca 6.30-16.30 och sen ett antal tusenlappar för barnomsorgen.

Jag säger inte att det är fel att använda sig av dagis om det nu behövs, men jag är glad att vi inte behövt utnyttja detta. Den internationella forskningen har visat att det kan vara fördelaktigt med förskola från tidigast 2-2,5 års ålder, inte tidigare. Fördelaktigt då, inte att det är något måste eller krav. Våra killar är 2,5 år, 3,5 år och 4,5 år. De går inte på förskola, och de är minst lika mycket barn som dagisbarnen!

>

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229