Varför vill/ska jag opereras?

Många frågar varför jag ska opereras, varför jag tar till en så drastisk metod. Vissa tycker det är en genväg, andra tycker det är onödigt...

För att underlätta kan jag förklara just VARFÖR

• För och främst så gör jag detta för min egen skull. Jag har jojobantat så länge jag kan minnas, ja alltså sen jag gick i skolan... Jojobantning är absolut inte bra för kroppen. Tyvärr snackade vi inte om 5kilosintervaller heller, utan typ ner 20 kg - upp 25, ner 10 - upp 15, ner 30 - upp 40... Ja så har det hållt på. Lägg gärna märke till att jag varje gång gått upp i vikt efter viktminskningen, mer än jag gick ner. Någonstans måste man inse, nånstans måste man dra en gräns. Min kropp förtjänar bättre, jojobantningen lägger vi åt sidan nu! Här snackar vi inte bara en dietkur som testats, utan jag har gått på fler kurer än jag kan räkna till själv, av olika slag. Jag har gått på viktväktarna i omgångar, jag har gått hos dietist regelbundet under tre långa perioder, jag har försökt med kost & motion, jag har testat diverse olika preparat - där kan jag även nämna Reductil. Jag går alltid ner i vikt, men går upp - jag står inte ens stilla, utan jag vänder efter ca 20-30kg!
• Jag gör detta för mina barns skull också, givetvis. En aktiv, lekfull och glad mamma är väl att föredra? Ja, jag är lat! Jag är bekväm och lat, men visst leker jag med barnen ändå. Det går väl ingen nöd på dom direkt, men jag känner själv att jag skulle kunna vara såå mycket mer engagerad och aktiv. Jag vill också leka i lekparken, åka kana med barnen och få vara barn, inte bara stå och heja på!

• Jag vill passa in i samhället. Idag gör man inte det när man är fet - och jag är fet. Det har jag varit i över 20 år nu. F E T! Inte nog med att folk blänger och "ser ner" på en när man kommer, folk blir tysta, viskar och pekar. När man går in i klädbutikerna får man generat stå och bläddra på "BiB eller "Generous", i många fall slutar det ändå med att man går därifrån - tomhänt! Det finns många exempel på att samhället egentligen inte är gjort för kraftigt överviktiga/feta. Efter sista förlossningen t.ex, då jag fick sätta mig i rullstol. Man kände hur man liksom "trycktes till" på sidorna, stolen var ju egentligen för liten! Eller ambulansbårar och britsar, som bara tål 150kg om de inte är specialgjorda. Tänk då känslan att klämma fram att man väger mer än så? Den är pinsam!
• Jag vill vara glad och stolt över den jag är, kunna avge äkta leenden, kunna gå på stan med familjen och njuta. Idag är det inte riktigt så, det är någonting om felar. Många tycker att jag ser sur ut ibland, många säger att jag inte alls ser glad ut... Men jag är lycklig egentligen, men det är som om något "saknas" - Min familj är världens underbaraste, men jag känner att jag liksom inte passar in. Folk tittar, vänder sig om... äter jag en glass så känns det som om folk missunnar mig den med tankarna "Hon borde väl inte äta den", "Så stor som hon är borde hon väl tänka sig för". Det är så det funkar idag, i vårt vackra samhälle. Köper jag hem grejjer till fredagsmys eller kanske lördagsgodis, även om det är till barnen, så verkar folk tro att jag ska äta alltsammans - och därmed blir jag sedd som svullot...

• Jag älskar kläder. När jag bar en klänning på bloggminglet i april så var detta första gången i mitt vuxna liv jag bar det, bortsett från bröllopet givetvis. Jag kan inte bära upp en klänning, då jag lever med en inre röst som säger att min feta kropp inte alls kan ha klänning, det ser bara dumt ut. Jag är helt enkelt gjord för jeans och t-shirt.
I smyg går jag omkring och drömmer om klänningar, tunikor och kjolar. Senast på Mariestadscruisingen så såg jag flera underbara klänningar som jag ville ha - om jag bara haft en mindre kropp. Så vem vet - nästa sommar kanske det är jag som glider runt i en klänning (modell mindre) i svart/rött prickigt... Ja, drömmar det har jag många. Eller en vanlig vardag - att kunna gå ut i klänning, för att gå till affären till exempel. Utan att folk vänder sig om och glor. I många fall minskar även skostorleken i takt med viktminskningen så lagom tills jag gått ner ca 70kg kanske jag även minskat 2 storlekar i skostorlek - vilket skulle innebär storlek 42, och därmed kommer jag i så fall kunna köpa skor på damavdelningen - vilken lycka det vore!

• Jag vill må bra och slippa leva med självförakt,
ja det är faktiskt så jag vill beskriva det. När jag ser mig i spegeln ser jag en Annika. Men när jag ser mig själv på foto vill jag rent ut sagt skrika; Det Där Är Inte Jag! Någon som känner igen känslan? Jag är liksom "fånge i min egen kropp" - en otroligt frustrerande känsla, som tar knäcken på en till slut.

• Jag har insett att jag själv inte kan göra något åt det här. Inte själv. Jag måste verkligen ha hjälp med det. Visst kan jag gå ner i vikt som jag nämnde tidigare, det är inga problem. Men jag pallar inte hela vägen. För att bli normalviktig (enligt BMI) ska jag gå ner till 73kg (är 183cm lång). Jag kan ju säga som såhär; Det är ungefär halva min kroppsvikt. Skulle du själv orka en sådan resa?

• Personligen har jag kommit till insikt med att en operation kommer kunna hjälpa mig på mer än ett sätt. Magsäcken kopplas bort och därmed försvinner behovet av att äta massor av mat för att uppnå mättnadskänsla. Dessutom minskar hormonet ghlerin - vilket ger upphov till hunger, så genom operationen får jag förhoppningsvis mindre (eller ingen alls) hunger. 1-1,5 meter tarm kopplas bort vilket innebär att tarmen totalt sett absorberar mycket mindre näring (och vitaminer!) från maten. Många får dumping, vilket av en del opererade ses som en komplikation (det räknas dock inte som det såvida den inte är extrem!). Själv hoppas jag verkligen att jag får dumpingeffekten, detta för att jag ser det som en stor chans att komma ifrån fett och socker, att jag liksom får "äta min egen medicin" när jag misshandlar kroppen med skit. En operation är ingen genväg - det är ett verktyg, ett hjälpmedel på vägen mot den kropp som "är mitt jag"!


Ja, jag har satt mig i situationen själv, och jag borde klara att ta mig ur den själv. Men nu gör jag inte det, och nu ska jag få hjälp med det. Den hjälpen tar jag tacksamt emot nu när jag känner att jag verkligen behöver den. Det är bara en tidsfråga innan jag drar på mig överviktsrelaterade sjukdomar vilket jag gärna slipper.
  • ALLMÄNT
  • 3 visningar

Gillar

Kommentarer