William är här (förlossningsberättelse)

Lille William är född, familjens lilla 12:a.
Förlossningen blev däremot lite mer dramatisk än vad vi tänkt oss eller är vana vid. Minst sagt. Men allt har gått bra, vi är hemma och idag blev William en vecka gammal. Han har en självklar plats och togs emot av sina syskon med både kärlek och värme.

Jag tänkte försöka berätta lite om förlossningen, för den som är intresserad och orkar läsa. Står du själv gravid kanske du inte ska läsa följande så noggrannt.

William var egentligen beräknad den 6 juni. Sedan vecka 27 har jag haft hotande förtidsbörd och därmed tagit det lite lugnt, Conny har varit hemma på heltid sedan dess för att underlätta och det har varit guld värt. Minst sagt.
Dagarna i slutet gick ganska långsamt och vi trodde någonstans att han skulle komma tidigare. Men den 4 juni var ju ett önskat datum, vår 10åriga bröllopsdag. Det vore ju en fin dag. Däremot hade jag inga misstankar om att William skulle lyda denna önskan - eftersom han hoppat över flertalet andra betydelsefulla dagar ;)

Vaknade på morgonen 4 juni utan minsta misstanke om att det vore något på G. Av tidigare förlossningar att döma så är jag en "sån" som vaknar med värkar eller att värkarbetet startar under morgon/förmiddag. Inte denna gång.

Vi planerade en tripp till stan, men tillsammans - för säkerhets skull. Jag skulle till barnmorskan för en hinnsvepning. Två dagar tidigare hade de bedömt mig till 6 cm öppen och utplånad tapp. Så en hinnsvepning till tänkte jag kanske kunde göra något. Därefter var tanken inköp av ny studsmatta och sen hem för montering.

En stund innan vi skulle åka märkte jag att det nog var något. Dessutom blödde jag plötsligt ganska duktigt. Så jag ringde till förlossningen som tyckte att jag skulle in, åtminstone för kontroll.
Vi ringde hit barnens farmor och tog oss in till förlossningen.

Man bedömde blödningen som "normal" och en inre undersökning resulterade i att man bedömde mig som fortfarande i latensfas. Jag rekommenderades inte att åka hem, men däremot två timmar på stan för en ny undersökning efter det. Sagt och gjort. Jag lämnade inte bilen, då värkar kom lite sporadiskt. Men Conny passade på att fixa studsmatta, hårklippning och inköp av smågrejer till trädgårdsmaskinerna.
Sen var det dags igen. 7 cm öppen och ytterligare blödningar - men fortfarande i latensfas.

Vi diskuterade möjlighet till håltagning på vattnet, och de var villiga till detta. Antingen nu eller senare under dagen - det var upp till mig. Eftersom vi inte riktigt hade allt klart hemma så valde vi att åka hem. Jag kunde ju sitta i skuggan i trädgården och chilla lite i väntan på "bättre tider". Vi åkte hem. Conny monterade ner den gamla studsmattan - och en kompis kom för att hålla oss sällskap.

Där satt vi... i trädgården. Pratade och värkar fortsatte komma då och då. Någonstans fattade jag ju att det var någonting i görningen, men inte när och hur.
Någonstans strax innan 20 ändrades något. Någonting "kom ut" och jag fattade först inte om det var vatten som börjat sippra eller om det var något annat. Tog mig in på toaletten. Det var blod. Rejält (!) med blod, ut kom samtidigt ett större koagel på säkert 10cm i diameter, massivt koagel. Jag tog en snabb dusch och beordrade Conny att snabbt lösa sänggåendet av barnen för vi måste åka - PRONTO!

Ut till bilen for jag direkt efter duschen. Sen ringde jag förlossningen och förklarade läget. Inte för att jag hade direkt ont eller riktiga värkar, men jag vart oroad över den rejäla blödningen som nu tilltagit, samt det utkomna koaglet. Jag skulle in.

Vi åkte. Nästan halvvägs till sjukhuset kommer något jag skulle beskriva som en jäkligt långdragen värk. Den slutade liksom inte riktigt - och blev bara värre. Jag ringde förlossningens nummer och gav telefonen till Conny som körde bilen. Väste att de måste möta i entren. Han fixar biffen - och när vi når förlossningens entre kl 20.15 står personal redo och möter mig med rullstol.
Det splashar blod och koagel i backen direkt jag kommer ut ur bilen (tacksamt nog klarade sig bilen ifrån blodet!). Och sen blödde det ordentligt hela vägen upp. De for igenom korridoren till rum 6 där jag hade mitt.

Jag fick min lustgas direkt (de vet hur jag vill ha det) och jag tog mig upp i sängen. Sen gick allt väldigt väldigt fort.
De bedömde snabbt att jag var fullt öppen, satte skalpelektrod på Williams huvud för att säkerställa hans välmående. Man noterade snart att han hade en dipp i hjärtfrekvensen men det hämtades snabbt upp. Jag däremot blödde rikligt. Barnmorskan var stressad, det märktes. "Annika, du blöder alldeles för mycket"

Plötsligt fick jag till mig "vi måste göra ett kejsarsnitt. Ett urakut snitt".
Jag är tillräckligt klar i huvudet för att notera personalen. Ca 15 personer i rummet, barnmorskan har jag tydliga minnen av sedan Davids förlossning (den bästa barnmorskan vi någonsin haft) och båda läkarna i rummet känner jag till sedan tidigare. Jag förstod allvaret och svarade bara "ni gör vad ni måste, måste ni snitta så måste ni". Sen kom nästa värk.

De förklarade för Conny att allt kommer gå väldigt fort, att han inte kommer få vara med på rummet under operation och att bebisen kommer vara ute inom några få minuter. Han själv var nog lite skärrad över situationen överlag, eftersom det var blod överallt, och vi är vana vid lugna förlossningar med typ en person i rummet. Detta var helt tvärtom.

Barnmorskan såg en chans. Under tiden de förberedde för operation genom att ta av mina ringar, koppla ur lustgasen osv så sa hon att jag har en chans att slippa snitt. Vi hinner.
William låg då över bäckeningången, Hon bad mig krysta allt jag hade. Jag samlade ihop mig, tog i för kung och fosterland och tänkte bara "det får bära eller brista". 20.33 tog jag en värk för att förbereda mig själv, 20.35 tog jag nästa och där gick huvudet genom bäckeningången till nedre spinae. 20.37 kommer nästa värk, med än fler människor i rummet (nu står hela narkosteamet och allihop i rummet) och där kommer William ut som en raket.

Blödningarna avtog lite för stunden, men läkarna och barnmorskan var oroade över det som komma kunde, med moderkakan. Jag frågade barnmorskan varför alla var så stressade, men hon försökte hålla lugnet. Jag fick akupunktur för moderkakans skull - i magen och lilltårna! (i vanliga fall hade jag sparkat någon som stoppar nålar i mig - men där och då insåg jag fortfarande att det var inte läge att bråka liksom).
William fick vara hos Conny under tiden, och man försökte hålla lugnet hos alla. Man diskuterade om operation igen - angående moderkakan. Den ville inte släppa. Samtidigt var man rädd för ytterligare tilltagande blödning när den lossnar. Det var kritiskt. Jag hade redan tappat extremt mycket blod.

Den släppte. Jag fortsatte blöda men ganska måttligt ändå. Inte forsande blod.
Efter en stund bedömde man att jag blött 2 liter blod, plus det jag blött hemma, på vägen och i entren. Så det var en del. Inte konstigt att jag märkte av detta redan när jag gick ut i duschen.

Jag fick dropp med både oxytocin och statraxen, allt för att livmodern skulle dra ihop sig fortare och för att minska risken för mer blödning. Detta var inte klart förrän 02 på natten, så tills dess fick jag stanna på förlossningen. Då hade Conny åkt hem sedan länge och jag och William fick sen förflyttas till BB för att vila upp oss.

Dagen därpå, på lördagen, kom barnmorskan in för ett postpartumsamtal. Det har aldrig hänt förut, men jag förstod varför sedan. Först då talade hon om att anledningen till att hon varit så stressad under förlossningen var för att hon var rädd att "tappa mig". William var de aldrig oroade över, men däremot mig. Mitt liv. Att jag blödde så, och att det inte avtog när man önskade. De kunde liksom aldrig lokalisera varifrån blodet kom eller varför jag blödde.

Tacksamt nog gick allt väl, och vi åkte hem på söndagen efter att Williams bilirubin uppvisat bra värden i 36 timmar och jag fått två påsar blod. Nu hoppas jag att den tillkomna huvudvärken och yrseln ger med sig ganska snart och att vi får njuta av bebisbubblan! <3

  • 901 visningar

Gillar

Kommentarer

Tina
,

Kära barn, jag grät medans jag läste...vilken dramatik!! Du kunde ha dött:(

Men stort Grattis till er son @))--)))---- William är ett sånt fint namn:)

Ska själv till ett av mina barnbarns , Eskils, 1årsdag:o) idag.

Sköt om dej!!!